Jag gick som en 39 åring och jag kommer åter som en 40 åring!

Tiden går!
 
Imorgon fyller jag 40 år! Är det en milstolpe eller är det bara siffror? jag tror att båda svaren är rätt. Det käns som det håller på att verka fram en helt ny prioriteringsordning i mig, men det gör ont för det strider mot mina värderingar och mitt synsätt. är jag verkligen redo för att bli klokare eller ska jag försöka streta emot ett tag till tills det blir ännu tydligare för mig vad som verkligen är viktigt här i livet?
 
Mitt logiska tänkande säger mig en massa kloka saker om hur jag borde välja och inte, men ändå drivs jag av kraften av att varar duktig och prestera! Jag vet så väl vad som är långsiktigt hållbart och vad som inte är det, ändå kan jag inte riktigt förmå mig att släppa taget för jag vill verkligen inte vara så som jag borde. Jag försöker att förstå vad som format mig så starkt!Är jag bara en spekling av min samtid?

Hur kommer det sig att vi bedömer chanser och risker olika?


Hur kommer det sig att vi bedömer chanser och risker olika?

I grunden så är det samma sak, fast det ena påverkar oss positivt och det andra negativt.

Om vi tar det här med chansen att vinna ”drömvinsten” på lotto, med en enkelrad, så är chansen en på 336 miljoner. Ändå så spelar vi, och hoppas att vinna. Trots att chansen är så liten.
Totalt så spelar vi svenskar på alla spel för ca 36,5 miljarder kronor per år, eller utslaget per person, ca 5000 kronor. Per år!

I Sverige finns det enligt SCB, 1 997 244 lägenheter i småhus.
Risken att drabbas av en brand i ett av dessa småhus och som räddningstjänsten behöver rycka ut på,
är en på 530.
Det skulle innebära att chansen, eller är det risken, att drabbas av brand i sin villa, är ca 634 tusen gånger större, än att vinna ”drömvinsten”. Ändå tänker vi om bränder att ”det drabbar inte mig”. När vi istället borde tänka tvärt om. Det kan hända mig!

 Att pengar går upp i rök när vi spelar för dem, det kan man väl acceptera, men när hus och hem, samt människoliv går upp i rök, för att vi inte vill satsa tillräckligt på vårt eget skydd, det har jag svårare att förstå.

Detta text har jag hämtat på följande sida: http://brandskyddsforeningen.blogg.viivilla.se/



Jag ar en "doer"!

Det är så det är och det verkar inte gå att andra! Vad är det som gör mig till detta? Varför blir det som myror i baken på mig när det inte händer något? Jag har så svårt när det blir för mycket snack och för lite verkstäder. När beslutsvagarna blir för långa så frestas jag att köra mitt eget race, bara tjuraner nacken och mala på. Det är då det känns som det inte skulle finnas något slut på mina krafter.

Om att klia tills det blöder, om att bromsa i tid och om att stanna upp en stund!


Det går inte att köra hur fort som hellst hur länge som hellst!
(Tillslut svänger vägen och då blir det buligt)

Att vara fartblid betyder nog att jag blivit blind för farten. Omöjligt att upptäcka innefrån min bubbla, med antagligen väldigt tydligt utanför. Där är just det klivet jag tog idag, klev utanför och tittade på mig själv och insåg rätt snabbt att det är dax för en liten fika paus, ett litet avbrott för att inte bara underhålls ladda mina batterier. Nu måste jag starta om hela mig själv och vila en stund utan krav för att komma tillbaks med full kraft igen.

Att det ska vara så svårt att inse att farten sakta men säkert sjunker när vilan inte blir nog lång och regelbunden. På det stora hela tjänar jag på att stanna upp ibland och reflektera en stund innan jag trycker på gasen igen.

Stresshalten stiger i kroppen och ekorrhjulet måste snurra fortare och fortare för varje dag för att fungera som bromsmedusin.

Nu ska jag jorda mig själv och låta själen andas en stund.



Den största tacksamheten skapas när huvudvärk släpper. Min största och viktigaste uppgift i livet är att vara frisk så jag orkar allt som jag måste orka!


En massa kärlek som spritter i min kropp!


Små stunder av total lycka!

Just nu är jag i en väldigt blandad periord i mitt liv. Ena stunden en massa kärlek, glädje och lycka som spritter i min lilla kropp. Som att jag är kär i mig själv och gärna "hänger" med föremålet för mina blickar.

I nästa stund är jag såå trött och vill sova.



Länge sedan!


En evighet har gått!

Det var länge sedan jag skrev nu, inte varit sugen på detta på ett tag. Livet i den vanliga världen har rullat på och varit "späckat" med en massa roliga saker som "tagit" all min vakna och lite av den sovande tiden!

Jag låg och läste min egen blogg och konstaterade att mina träningsmål blev uppfyllda med råge. Det enda jag missade var Blodomloppet. Der blev några ytterligare lopp på både racer och MTB och det har gett en behaglig och sugande eftersmak.

Nu kör vi så det ruker :)

I helgen har jag varit i Uppsala på Friskis & Svettis steg 1 utbildning, jag ska bli spinningledare i slutet på detta år!
Det är en iktigt behaglig kännsla i min kropp just nu, men jag är lite för mätt för att kunna reflektera över allt jag upplevt sedan i torsdags morse.
DEt har varit fantastiskt, jag har träffat så många nya härliga och varma människor, vi har skrattat och kommit varandra ganska nära. Våra två ledare har en stor förtjänst i denna glädje, men utan oss i bänkarna skulle det inte blivit något av detta :)

Häftigt och riktigt härligt är min slutsats för dagen.



Allt har ett slut!


Så, det var ett tag sedan jag var in här och skrev något, har mestadels läst andras bloggar och min egen...
Ganska givande faktiskt, givande ur olika synvinklar. Bäst gillar jag nog det jag själv skrivit!

Det börjar närma sig ett år nu, sedan pappa dog. För ett år sedan var han svårt sjuk men det visste vi inte, inte hur illa det var iaf. Han skulle ha fyllt 66 nästa måndag, den 25/7. Men så blir det inte.

Jag antar att det är med tanke på pappa, hans sjukdom och död som mina tankar går i dessa banor. Jag har ängnat de senaste månaderna på att konstatera att det ligger utanför våra hjärnors kapasitet att förstå att det faktiskt finns ett slut och efter detta finns det inget, inget!

Allt som vi människor känner till har en början och ett slut, MEN innan början och efter slutet finns det något. Men inte i detta fall. Det trodde jag tidigare, men det gör jag inte mer. Det är en svindlande tanke att livet kan ta slut, vilket det också kommer att göra. Sedan är det bara slut. Konstigt, jag kan inte riktigt greppa tanken, även om jag börjar närma mig den.

Innan vi föds finns vi ju inte, det är mindre konstigt för mig. men om vi inte finns innan vi föds så blir det mindre konstigt att vi inte finns mer efter att vi dör.

Jag troratt vi består av kroppen, själen och anden!

Kroppen, den ser jag som ett verktyg, som ett par skor som blir slitna och slängs när de gjort sitt. Så även med min kropp. Den skall återgå till naturen en dag.

Själen, den är den som gör mig till den jag är. Johan Pettersson med alla mina tankar och känslor. Den tror jag att försvinnenr när vi dör.

Anden, den tror jag är vad som överlever döden, den tror jag vi alla lånat en liten del av från något så stort och fint att vi inte kan begripa det, jag tror den återgår dit den kom från, helt ovetande om att den varit en del av mig, min livslåga, gnistan som blåste in i mig den dagen jag blev jag.

Det är konstigt, jag trodde vi skulle komma till någon sorts himmel när vi dör, men nu tror jag inte så mer, det verkar bara vara en yttring av våra små människohjärnor, något vi hittat på för att det inte skall skrämma oss att dör.

Ibland kan jag undra hur allt kommer sig att vi finns, varför? Nu är det uppenbarligen så att vi gör det och den stund jag har här mellan inget och inget är lika bra att gilla och göra något skoj av. Sedan att jag är rätt dålig på att leva efter min nya insikt är en annan sak, men jag kan ju bli bättre på detta.



Livet rullar på..


Det är just vad det gör! (det går bra nu...det går bra nu)

Lite svid i halsen en lördag solig som denna. Jag kunde inte hindra mig själv, bara måste ut på isen en gång till, tänk om det är den sista turen denna vinter?  Det var så jag tänkte i morse. Ville ju också få testa nya grillorna "på riktigt" och inte som på jungfruturen, i jeans!

Så, jag tog en tur, lovade mig att hålla pulsen under 65% av max, det gick ganska bra, men lite ville jag "tryckapå". Gled mestadels omkring och försökte åka snyggt, svårare i lägre hastighet än i högre, men jag gjorde många fina skär så jag är nöjder!

Veckorna rusar förbi och jag vet inte om jag ens förvånas längre, det har ju varit såhär i 15 år nu så jag är mest van och säger jasså och glider med. Det kommer en massa skoj längs vägen så det gör inte så mycket att tiden flyr, men lite obehagligt är det.

Förra helgen, eller slutet på veckan. Tors- lör var vi i Gyllbergen och åkte skidor. Nu tycker jag tom att längdåkning är riktigt kul, första gången på 38 år, märkligt. *ler* Undrar om jag även kommer att gilla golf innan jag är 40 fyllda? Undrens tid är då sanneligen inte över!

Längtar tills vägarna blir bara och farbara så jag kan få ta premiärturen på MTB´n. Känner mig hur stark som hellst, finns ingen gräns för vad mina smala kråkben orkar. Kanske är det psyket som gör mig till en vinnare och inte enbart benen?

Nåväl, skönt att känna mig stark i både kropp och själl!





En helg i sportens tecken, en helg att minnas!


Jag är så lycklig!

Hela helgen har jag varit utomhus i det underbaraste av underbara, Svensk vinter när den visar sig från sin bästa sida, vilket är de flesta sidor!

*ler*

Freadan började med snöstorm och minusgrader, härligt! Vi for upp till norra Värmland och började med ett besök på travbanan i Torsby. Svenska Rallyt och serviceplatsen låg ganska öde i snöstormen när vi anlände i (mycket) god tid.

Kan inte låta bli att förundras över hur inponerad jag är av dessa förare, vilken kännsla de har. Det finns ingen annan sport som får mig att darra på läppen, men det får rally och gärna om vintern med mycket snö, höga plogkanter, kyla och strålande sol!

Sedan for vi längre norr ut, till Likenäs, strålande sol och en massa folk mötte oss där mitt i den Värmländska storskogen.

*ler*

Lördag!
Ännu en dag i strålande solsken, vi åkte slalom från tidig fm till em, första åket i backen var vårat. Bitande kyla och nypistat. Härligt!

Sedan en massa åk i solskenet och fikapaus i toppstugan!

Söndag!


Runnskrinnet på Runn! Jag var där redan kl 0900 och anmälde mig, strosade runt och myste i tältet och inväntade övriga åkare som började trilla in!

Första två varven tycker jag gick lite för "bra" så jag slog av lite på takten och åkte fya varv till, ville inte sluta åka så det blev 3 bonusvarv!

40 km på 2 tim och 2 min varven efter det slutade jag kolla tiderna.

*ler*



Utomhus är alltid underbart!


Starkast av allt är kärleken till min son!


Hur stark kan kärlek vara?

Det slår mig gång på gång hur stark min kärlek är till min son!
Han är en så fantastisk kille, så klok, så fin och så levande.

Visade jag mina föräldrar den stora kärlek han visar mig? Jag har svårt att tro det, men jag vet ju inte! Jag minns inte och jag hoppas och tror att han har kommit betydligt längre än jag gjort när jag var i den åldern han är nu.

Finns det något viktigare än kärleken till sitt eget barn? Allt annat går och kommer, men mitt eget barn, honom kommer jag alltid att älska över allt annat!

Funderar en del på allt jag gör och hur det formar mitt barn, hur påverkar jag honom? Hur skall jag kunna ge honom de bästa förutsättningarna i just hans liv?

Hur ska jag begränsa den skada jag orsakar honom?



Att få den fina uppgiften att vara pappa är det finaste någon givit mig, någonsinn! Tack!!


Där ute på isen..


Vad är det som gör isen så lockande?

En härlig januarimorgon, ryggan är packad med fika och humöret på topp! Det skall åkas skridskor med Friskis i Falun och jag är förväntansfull och full av härlighet i själen.

Bara en enda bil på parkeringen när jag svänger in vid Främbyudde, endast någon själ på glid på isen. dagen har inte blibit gammal ännu och hela isen ligger där inför mig.

Ett lätt och fint snöfall uppblandat med solsken som bryter genom molnbyarna. Stålen biter fint i isen och jag glider med långa och fina skär mot Rocksnäs och mina vänner på Friskis, jag vet fortfarande inte vilka som vill följa dagen till ära!

Väl framme är jag återigen näst först, de andra kommer till avsatt tid och vi blir ett litet gäng glada skrinnare som beger oss mot Storsund.

Resan är behaglig och låren känns bra, det finns gott om tryck i benen och den sista biten ökar vi farten för att ta en snabbfika på stående fot som bara karlar skulle göra.

Resan tillbaks mot Falun går betydligt snabbare och benen svider så jag lägger mig i lä bakom framförvarande rygg och faller in i rytmen. Isen är verkligen fin och vi möter fler och fler som letat sig ut på vidderna och njtningen!

När turen börjar lida mot sitt slut är jag behagligt svettig och lite trött i benen, men jag vill ju inte åka hem, jag vill stanna kvar på isen, bara fortsätta att åka, fortsätta att glida fram och känna värmen i min kropp, känna hur krafterna finns kvar och hur skridskon klappar till min häl i slutet på varje skär.

Jag längtar redan ut igen och det har inte ens hunnit mörkna!





Träningsblogg dagen till ära!


År 2011 och mina träningsplaner för detta år!

Runnskrinnet 13/2
30 km
Start kl 1100.

Vasaloppsspinning 6/3 "90 km"
Startar kl. 0700 och målgången är när segraren går i mål i Mora....Spurter utlovas så även storbildsteve.

Spinn of hope 26/3 12 tim
Startar 0700 och en cykel/ lag skall hållas rullande till 1900.

Siljan runt 4/6 70 km
Anmälde mig 16/2.

Blodomloppet 9/6 10 km Borlänge

Mörksuggejakten 10/7 70 km Rättvik

Engelbrektsturen 31/7 80 km Norberg

Cykelvasan 13/8 90 km
Anmälde mig 16/2.

VasaStafetten Dalarnas Försäkringsbolag
 
Finnmarksturen
27/8


Fyller på med information efter hand!






Det är drömmen som håller oss vakna!


Drömmar och längtan, glöden och lusten!

Vad är väll ett liv utan motbacke, nerförsbacke är roligt en stung och ger vila när det varit uppförs nog länge.

Men själva styrkan sitter i att jobba i en lagom uppförsbacke, gärna lite tvärare än jag först önskar.

Drömmarna håller liv i glöden och lusten, utan dessa sjunker farten sakta men säkert för att tillslut helt avta.



Hur man håller befolkningen "nöjd"!


Det var enklare förr, då behödes det bara lite brännvin!

Nu "bedövas" en hel befolkning med aktiviteter och prylar upp över öronen.

Återigen, det var enklare förr, men det gamla tricket att få befolkningen att vara nöjd verkar fungera än.
Allt färre orkar och vill bry sig om samhällets bästa, det är så mycket enklare och går så mycket fortare att sko sig själv på andras bekostnad!

 Strunta i sina medmänniskor!

Det slog mig idag när jag och mamma satt vid köksbordet och tuggade på årets första lussebulle (förra årets sista).

Ser på mig själv och vad jag har blivit, min egen generation är förlorad, nu står hoppet till kommande generationer och deras ungdomliga förändringsvilja!

Det finns inget fel i att vara smart och listig, för att trygga min egen framtid, eller gör det det?
Klart det gör när det går för långt och det gör det allt för ofta, det skapar en egoism av aldrigt skådat slag, eller som Greider skrev, "det är ännu värre!"

När vi får något att förlora verkar vi bli mer rädda att just förlora, egoismen växer och djävulen vill alltid ha mer, hur verkar vara av mindre betydelse.


Hur kan det gå så enkelt och lätt att ge när man inget har?


Ett begränsat antal dagar!


Det är just vad vi var och en har att spela med!
Iaf här i detta jordeliv, sedan lär vi få erfara om det finns en "bonus" eller inte som väntar.

Stog och tänkte på dessa ord när jag slog in paketen nu på förmiddan idag. Ett begränsat antal dagar som det går en och en åt gången av, timme för timme går det så sakteligen, men HELt säkert mot slutet!

Nu var jag absolut inte dyster i sinnet, snarate glad och fri, jag tänkte att NU är det min tid på jorden, MIN tid att ha det bra och leva i glädje.

Det är en fin tid nu, solen skiner ute och mina krafter återvänder och jag känner mig lyckligt lottad som är frisk. Men jag kan inte slarva hur mycket som hellst med tiden, jag vill göra så mycket bra jag kan med den för en vacker höstdag när solen inte värmer lika mycket och träden "brinner", då är det tid för mig att kila vidare mot de sälla jaktmarkerna och då finns det inte längre någon tid.

Jag uppmanar mig själv och alla andra att tavara på våra dagar, gör det som gör just mig glad!

God Jul!



Jag har hunnit tänka väldigt mycket på dig pappa nu när jag legat till sängs några dagar, det blev lite lättare att sätta mig in i "ditt" när jag låg där med feber och benen bar mig knappt. Vad tänkte du, eller hur tänkte du, när du var sjuk? Jag tror att du förstog vad det bar även om du var stundtals ganska omtöcknad!

Ivart fall så önskar jag dig en riktigt God Jul, du skulle varit här nu i em om du inte fått så brått ivag, jag saknar din inlaggda strömming och din Jansson...


RSS 2.0