Jag vänjer mig...
Det är både märkligt och inte vad fort det går att vänja sig!
Så sakteligen blir det åter vardag i våra liv, i mitt liv och i andras liv!
Sakta men säkert accepterar jag det faktum vi ställts inför, sakta men säkert förlikas jag med tanken och jag börjar känna mig både gladare och mer hoppfull. Jag vet hur det skall sluta, men resan dit känns säkrare och mindre farlig!
Det är såhär livet är, sorg och smärta är en del av livet, lika väl som glädjen och lycka är det. Det kan tyckas hårt och grymt att säga att det är svängningarna som skapar livet, gick det alltid bra så vore det inte bra så länge, det blir vardag av allt!
Pappa blir piggare och har "återvänt" från det dunkla och förvirrade där han lev ett tag nu, han beskrev det själv som att han levt i en annan värld!
Jag blir tröttare och tröttare, börjar att slappna av lite nu och då kommer tröttheten.
Skönt att komma igång med träningen igen, det ger energi!
Är det magi eller tankens kraft som avgör hur vi tar det som livet ger? Kanske är dessa tu en och samma?
Dödens tåg står på perongen och väntar...
Det är svårt att veta hur döden serut innan jag har sett den i vitögat och bilden klarnar ruskigt fort!
Dödens tåg står på perongen och väntar på min pappa, än vet vi inte om han skall stiga på eller inte.
Det finns ingen mening med att ställa sig sist i kön, placeringen avgör inte vem som skall med eller inte, inte denna gång.
Det enda vi vet att ett ytterst fåtal kan skratta sig lyckliga som slipper åka med denna gång, de absolut flesta måste gå ombord när visslan ljuder. Det är mannen med lien som är konduktör nu. Hur det slutar vet vi alla men det är inte slutet som skrämmer mig mest, det är resan dit!
Sorgen vilar som ett tungt täcke över våra familjer just nu och alla är vi ledsna och gråter. Alla våra farhågot besannades med råge, självklart är det skönt att veta att det vi trodde inte var fel uppfattat och inbildning, men det gör så fruktansvärt ont och det kom så hastigt, nästan från ingenstans.
Jag önskar att gråten kunde komma med full kraft och ge mig vila, men den dröjer!
Det finns så många saker som inte är gjorda och sagda, så många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud, så många minnen och planer.
Att se hur min ena förälders drömmar visnar ner och försvinner, hur de malas ner till intet, hur han tappar sina forna dagars kraft, att veta att slutet är väldigt nära så vida inte ett mirkalel inträffar känns så fruktansvärt hårt.
Inga andra sorger i mitt liv kan mäta sig med detta och jag som trodde att jag upplevt det värsta.
Hur kunde jag vara så blåögd och inte tänka större?
*
Jag försöker förstå svängningarna i mig själv och min omgivning, föröker förstå faserna och hur flöderna går hit och dit, men jag kan inte föreställa mig hur ont det skall göra.
Jag vet att även detta gör mig starkare och mera ödmjuk mot livet själv och att livet går vidare.
Sorgen är hanterbar och inte panikartad, men ack så tung den är att bära. Ur denna smärta föds en "ärlighet" och modet att vara rak, det kommer jag alltid att ha nytta av!
Jag försöker att "hacka" i mig i lagoma bitar för att inte storkna......
Nu tänker jag leva enbart för dagen en tid och lösa problemen när de kommer, låta livet stå still en stund i väntan på konduktörens vissla som skall ljuda inom en relativ snar framtid!
*
Vi fick beskedet i förrgår att pappa har cancer i levern och i skelettet, vilket i sin tur utsöndrar mycket kalk i blodet som gör honom mer eller mindre frånvarande. Dropp och piller lindrar för stunden och gör honom mera klar än utan. Ytterligare prover skall tas för att se om det går att något göra och i såfall vad!
Jag håller tummarna för dig min älskade och fina pappa! Jag älskar dig så otroligt mycket, jag hoppas och tror att du känner och vet det!
Gör du det?
Det finns nog inga bra tillfällen att gråta!
...Eller så är alla tillfällen, bra tillfällen..
När jag läser det jag skrev idag när jag fortfarande var ovetande hur sjuk pappa är tycker jag att jag formulerade mig bra fast jag var som omtöcknad..
Ofta känner jag så när gråten bränner på insidan av ögonlocken och svider i halsen.
Inte nu...senare, då passar det bätter.
Men det "passar" aldrig bättre, lika bra att ta den som den kommer.
Just nu finns det en massa gråt i mig som vill ut i det fria, jag förstår den.
För vem vill vara instängd?
Jag går in i mig själv och vilar där i skydd av mitt yttre, där i mitt innersta hittar jag frid, där kan jag få vara för mig själv och gråta....
Ibland är det svårt att släppa in någon som knackar på, jag försöker laga hålet, fast jag igentligen bara vill ha hjälp att hitta ut igen.
När jag väl hittar styrkan i mig själv går det så mycket enklare att hitta ut igen.
Gång på gång slås jag av hur bra jag är på att spela "defensivt" och på hur dålig jag är på "offensiven"!
Ett bra försvarsspel gör mig väldigt svårslagen, men jag vinner å andra sidan inte heller om inte motståndaren tabbar sig...
