Där ute på isen..
Vad är det som gör isen så lockande?
En härlig januarimorgon, ryggan är packad med fika och humöret på topp! Det skall åkas skridskor med Friskis i Falun och jag är förväntansfull och full av härlighet i själen.
Bara en enda bil på parkeringen när jag svänger in vid Främbyudde, endast någon själ på glid på isen. dagen har inte blibit gammal ännu och hela isen ligger där inför mig.
Ett lätt och fint snöfall uppblandat med solsken som bryter genom molnbyarna. Stålen biter fint i isen och jag glider med långa och fina skär mot Rocksnäs och mina vänner på Friskis, jag vet fortfarande inte vilka som vill följa dagen till ära!
Väl framme är jag återigen näst först, de andra kommer till avsatt tid och vi blir ett litet gäng glada skrinnare som beger oss mot Storsund.
Resan är behaglig och låren känns bra, det finns gott om tryck i benen och den sista biten ökar vi farten för att ta en snabbfika på stående fot som bara karlar skulle göra.
Resan tillbaks mot Falun går betydligt snabbare och benen svider så jag lägger mig i lä bakom framförvarande rygg och faller in i rytmen. Isen är verkligen fin och vi möter fler och fler som letat sig ut på vidderna och njtningen!
När turen börjar lida mot sitt slut är jag behagligt svettig och lite trött i benen, men jag vill ju inte åka hem, jag vill stanna kvar på isen, bara fortsätta att åka, fortsätta att glida fram och känna värmen i min kropp, känna hur krafterna finns kvar och hur skridskon klappar till min häl i slutet på varje skär.
Jag längtar redan ut igen och det har inte ens hunnit mörkna!
