Vad är det för en sjuk värld?
Sitter på tåget mot Sthlm och undra!
Undrar hur det kunde bli såhär?
Mina ögon faller på en liten "finstilt" text på en förpackning. Det står att "små barn aldrig bör stoppa flipplocket" till förpackningen "i munnen". (Jasså, inte det?)
Vem är den texten riktad till?
En normal förälder behöver inte läsa detta för att förstå att det kan innebära kvävning av sitt älskade lilla barn och den som inte kan förstå det läser nog inte heller det "finstilta".
Så vem är det skrivet för?
För tillverkaren av förpacknien! För att ingen ska kunna skylla på den samma om något fruktansvärt "händer"!
Vart tog det egna ansvaret vägen?
Det kanske är dags för en hel värld att vakna, att inse att vi alla bär vårt eget ansvar, det gör ingen annan åt oss. Vi svenskar kanske har levt för skyddade under allt för lång tid?
Eget ansvar är inget negativt, jag vill se det som en möjlighet att välja hur just mitt liv skola utformas.
Vad är vi utan ansvar och möjlighet att välja? Lätt att se sig själv som offer för yttre omständigheter som vi inte själva kan påverka!
En gamal text om hur en ledare/ chef skall vara säger att "han skyller ALDRIG ifrån sig"
Skönt att sitta i passagerarsätet och vila en stund!
Jag njuter av att vara passagerare, men oftast vill jag köra själv!
Vilken behaglig och skön känsla, riktigt fridfullt att få sitta här och vila mig en stund innan det är min tur att köra igen!
Att bara få vara en betraktare är skönt ibland.
Växelvis dragning, en parhäst att dela bördan med, någon som axlar oket och lyfter mig när jag behöver vila.
Det är en trygghet värd sitt namn!
Det är så mycket lättare att se det som händer och sker vid sidan av vägen när jag slipper ha fokus rakt fram!
En massa livsöden - andras känslor i min kropp!
Lite svårt att förklara, men behagligt!
Egentid i mitt liv, tid för eftertanke och reflektion!
Jag är "gräsänkling" och jag njuter av att få "rå" mig själv, att ha tid för mig själv och då menar jag TID för just MIG!
Det finns inget särskillt att avhandla, men med timmarna kommer ochkså livet sakta tillbaks till mig, energin återväner efter en häktisk tid. Jag blir så klarsynt och jag vet inte riktigt vad jag känner, en massa andra människor, levande och dödas livsöden, tankar och kännslor fyller just min kropp. jag känner en så strak närvaro av mig själv och något mer, något stort och fint! Jag känner en stark kärlek till mig själv och männskligheten.
Jag beundrar alla stunder av slit, alla strider, alla kamper och alla segrar, men också de nederlag som människor lidit genom de tider som flytt.
Jag är både lycklig och vemodig, det är bara så behagligt.
Man måste ut för att hitta hem!
Kropp och själ!
Grår det att "springa" ifrån min egen själ?
När livet snurrar i 180 och det går på fullvarv hela tiden och sedan blir det tvärnit, helt stilla och kav lugnt.
Det är då det känns som själen kommit på efterkälke, den verkar lunka på i sitt vanliga och stillsamma tempo, mendans jag bara springer på!
Nu sitter jag här efter två veckor i maxfart, har knappt varit hemma och umgåtts med folk jag haft ansvar för större delen av min vakna tid.
Nu sitter jag här och känner mig helt tom, vet inte vad jag skall göra, det bara känns konstigt och jag känner att något i mig inte riktigt finns här, det saknas något.
Inget nytt fenomen direkt, efter hektiska dagar, när jag bott borta på jobb, det är då detta brukar inträffa.
Är detta en varningssignal eller är det helt naturligt? Är det själen som blivit efter eller vad är det som gör att jag känner såhär?
Det är bara att hacka isig!
Livet är inte rättvist, det finns ingen rättvisa som är 100%, det är bara att hacka isig!
Vart tog det egna ansvaret vägen?
Hur kunde vi Svenskar bli såhär?
Det är alltid någon annan som skall ta ansvar för "oss och vårat", någon annans "fel" när det händer oss saker!
Allt är ju bara upp till oss själva att skapa vår egen lycka. Verkar bara dumt att sätta sig i passagerarsätet när det går så mycket bättre att styra skutan i förarsätet!
