En träningsblogg dagen till ära!
Det är då väll "tur"!
Ja, visst är det tur att det inte går att köpa sig en bra kondition och en vältränad kropp! Hur många skulle då inte sluta träna och falla för fåfängan?
*ler lite fundersamt*
Det sägs vara svårt att bromsa sig ur en uppförsbacke och det måste vara en sanning, det går liksom inte att vila sig i form. Iaf så funkar det inte för mig hur jag än försöker!
*asg*
Bas spinning med Stefan C 45 min!
Jag tjuvstartade redan kl. 0630, så när passet började kl. 0700 var jag redan behagligt uppvärmd!
01:03:47 blev min totala tid i sadeln
00:36:46 blev tiden som ligger i mitt "rätta" träningsintervall, mellan 70% och 90% av maxpuls. Tiden över 90% vet jag inte, men det var ofta och jag uttrycker mig så!
147 i medelpul
182 i maxpuls
Allt detta skulle innebära 681 kalorier och här sitter jag och knaprar på lite vika bröd utan pålägg
Räkenskapens dagar är här nu och det är skönt att komma in i rutinerna igen, fest och glam i all ära, men vardagslivet är ändock det som är det behagliga när allt kommer omkring!
Att bekräfta mig själv- att ställa höga, MEN rimliga krav!
Är detta verktyget jag saknat?
Det tror jag verkligen att det är, en nyckel, ett verktyg, en knuff för att ta nästa kliv på livets stege!
" Action speak louder then words"
Det är både väldigt spännande och omtumlande att träffa en människa som med hjälp av sina färdigheter kan se så väl rakt in i mitt inre, först kändes det som han kunde se igenom mig, men idag tänker jag att han hjälpte mig att sätta ord på en massa saker som jag mer eller mindre redan visste, nu blev dom uttalade och satta på pränt och det är väldigt nyttigt för mig!
Jag har funderat en hel del på vad som skapat mig till just den jag är och varför!
Mönstren börjar klarna och jag kan se sammanhang och det är med glädje som jag kan få ytterligare pusselbitar på plats. Fortsätta min slingrande stig genom livet på väg till att bli en helare människa än jag varit, ständig förbättring innebär också att jag måste acceptera mig själv, respektera mig själv och älska mig själv lite mer.
Hur svårt kan det vara?
Med en högre självkänsla och rimliga krav på mig själv kan jag själv bekräfta mig bättre och behöver inte lika mycket bekräftelse från andra! Det blir lätt en energiläcka när jag skall ge så mycket för att få "så lite"!
Jag tror också att en högre självkänsla innebär att jag inte tonar ner mig själv lika mycket, kanske blir jag lite mindre försiktig också! En annan fördel med stigande självkänsla är att jag blir betydligt mer "stabil" och inte lika lättledd när jag vet mitt eget värde och vart jag vill.
Vet jag vart jag vill så kommer jag också att våga mer och min svär, mitt "skyddsrum" kan bli mer öppet!!
coolt!!
*ler*
Slutsats!
Eftersom jag inte vet hur jag skall göra för att få en bättre självkänsla så tänker jag bete mig som om jag hade det, börja bakifrån, det borde vara som en matematisk formel, saknas ett ingångsvärde, men jag har produkten och ett av ingångsvärdet, måste det andra värdet komma av "sig själv"!
I Vikingalan, händer ibland.....
Lavasten och mossa!
Vilken storslagen natur och vilket landskap. Så karjt och öde, dystert och regnit. Just som som jag tänkt mig att Island skulle vara!
*ler*
Jag gillar verkligen Island, dit vill jag åka igen, dit ska jag åka igen!
Morfar sa någon gång att han skulle vilja åka till just Island, det blev inte så, men jag kom iaf dit i början av September iår!
Det är ett annorlunda och märkligt land, där forntid och dagens morderna samhälle möts i en "salig blandning".
Det skapar något som jag aldrig skådat tidigare. 
Vi färdades genom de månliknande landskapet längs spikraka vägar och såg bergen i horizonten komma och gå, såg vattenågan stiga ur marken som ur en skorsten.......
Vi badade i varma källor med turkost och behagligt varmt, nästan hett, vatten med hög salthalt. Regnet hängde i luften och det blåste kallt. +9 grader ute, men i vatnet var det säkert närmare 40!
Solen är på väg upp igen.
Inget att skriva om! Det är bra!
När jag inte har så mycket att reflektera öve är livet enkelt, och det är just så det är nu, som i ett behagligt stiltje glider jag fram och trivs rätt bra med tillvaron.
*ler*
Samtidigt känns det lite tråkigt, men det är bara att vänta och se som gubben Pettson sa!
Kan ju ses som en "mognadstid", när en massa pusselbitar har fallit på plats och andra väntar på att göra det.
Adjö!
Några bilder från "bygget"
Räcket på övervåningen....
....ur en annan vinkel..
Inglasning på G!
Blir fint...
...och varmt också!
Svårformulerade tanke där, säg mig vem du är...
Vissa av mitt livs största och viktigaste tankar är oftast så svårformulerade, dom ligger presis under ytan och gror, dom ligger så pass nära ytan att dom får det solljus dom behöver för att kunna fortsätta växa, men så pass djupt att dom är svåra att upptäcka från där ovan. Ibland, välldigt sällan, glimtar dom till, som en sten i vattenlinjen när ytan sänks något för ett kort ögonblick, då blir dom glasklara och jag kan sätta ord på vad jag tänker i dessa livsviktiga frågor, då förstår jag vad hela livet handlar om och jag kan känna en tillfällig inre lycka och ett lugn som är obeskrivligt behagligt och vackert!
Där i morgonsolens värme, i min moders växthus bland vindruvor i klasar och dignande tomatplantor, en kopp java på tumanhand med mor, blev allt så tydligt för mig för ett ögonblick, jag förundrades återigen, över hur tydligt jag kunde se på mig själv och mitt liv, förundrades varför jag inte kunde förmå att se saker så tydligt mest hela tiden, tänkte att nu måste jag väll kunna se tydligt för alltid!
Men ack så jag bedrog mig, igen, för det verkar inte vara meningen att det skall vara SÅ otroligt tydlig, inte längre än för en kort stud, men så pass att det ger mig en inre styrka och vilja att fortsätta min vandring bland molnen.
När två människor vågar vara helt öppna och ärliga, vågar blotta sina innersta hemligheter och sinnesstämningen är den rätta kan en energi byggasupp tillsammans som är såå stor och ljus att allt blir tydligt och självklart!
Ensama dagar, väldiga värld!
Som mjölk om sommaren!
Min kondition är som ett mjölkpaket med rödmjölk om sommaren, den blir fort sämre och dålig, väntar man för länge blir den inget att ha och man får köpa ny!
Idag var det dags för det "första" spinningpasset på länge och jag kan väl inte annat än säga att mina ben inte riktigt är vad dom var i våras, kanske inte pulsen heller, men det var rätt ok. Viljan har lite mer att ge den också. Men, jag trampade på och tänkte på en bekants ord när han blev intervjuad i radio efter att vunnit en stor seger efter att verkligen varit på botten under en lång tid!
"Det här var jobbigt, men ändå inget mot vad jag gått igenom"
Allt hänger på viljan, så ärä!!
Det som är bra med att inte träna på länge är att förbättrigen syns ganska fort i början och det är väldigt kul igen!
Med tårar i ögonen och darr i läppen....
Det var inte smärta eller sorg som fick mig att känna gråten svida i min halls, det var ett JAS 37 Gripen mm.
*ler*
Något i mig gör att jag känner en "konstig" känsla när jag upplever någon som kan bemästra skapelser med stora motorer i. I går var det flyguppvisningen i D- J. Kan inte förklara vad det är som händer med mig, men läppen börjar darra och ögonen fylls med tårar som jag kämpar så för att hålla tillbaks, vill ju inte stå där och lipa, igår kunde jag skylla på solen!
Det är bara så mäktigt, en enorm upplevelse som tar tag i hela mig och ruskar om allt jag har. Ljud och synintryck blandas till en skön stämmning. Jag blir så inponerad helt enkelt.
Jag brukar uppleva detta när jag står i rallyskogen också, men det har även börjat komma när jag ser på en rafflande kamp i Moto GP eller F1.
I rallyskogen kan jag känna närvaron av alla människor och främst de taggade förarna, deras förväntningar och starka vilja av att vinna, vara först, ha den bästa tiden. Jag trodde inte jag skulle kunna känna detta när jag ser på tv, men det gör jag ju uppenbarligen.
Är det något fel på mig?
*ler*
Nåväl, jag är som jag är och det är en mäktig, men oförklarlig kännsla!
Samlade tankar om att släppa taget.....
Fredag, igen! Inte en riktigt "vanlig" fredag, en solig fredag när jag fick väcka tuppen. Tidiga mornar är dom bästa mornarna, iaf på sommaren! Jag gillar "ovanlig" fredagar!
*
Jag brukar samla mina tankar i något sorts fack i min själ, jag sorterar dem med omsorg från alla mina intryck som jag möts av under mina dagar här på Tellus yta.
Jag bygger ett pussel och sakta och säkert växer detta till något som mitt medvetande kan förstå.
Idag handlar det om något så svårt som att våga "släppa taget"
Släppa taget, en klyscha som vi slänger oss med lite då och då! Släppa taget om saker och ting, om ett arbete, om en situation eller om någon annan människas hjärta och själ! Antar att vi alla ha olika svårt att släppa taget om olika saker!
Svårt kan det vara, svårt är det och jag har funderat en hel del varför det är så svårt!
Jag tittar i min egen backspegel och kan se mig själv som ett skolexempel på hur svårt det kan vara, jag kan se människor i min omgivning som har så svårt att slita isär trådarna som dom kanske innerst inne vet att dom skulle må så mycket bättre av att göra, men inte förmår!
Att inte våga förgör och förstör, såren kan bli så djupa och ge fula ärr.
Varför?
*
Sorg?
*
Smärta?
*
Saknad?
*
Trygghet?
Jag tror mycket handlar om osäkerhet och rädslor, som vanligt alltså!
Osäkerhet inför framtiden. Hur skall det bli? Duger just jag? Kommer jag att hitta någon eller något?
Så länge vi håller fast vid det vi har, så vet vi också VAD vi har, oavsett om det är bra eller dåligt.
*Trygghet*
Framtiden är ett oskrivet blad, ibland verkar det skrämma mer än det skapar nyfikenhet och hopp!
Jag är väll en lika god kålsupare jag som alla andra. Ibland är det så förunderligt och förvånande när jag ser saker så tydligt.
(Förändring...)
När jag tänker mina ljusa tankar så finns det inga slut, bara förändringar och nya möjligheter, när dom är mörka finns det bara slut och ingen framtid!
Jag önskar alla människor styrkan att "våga" tänka ljusa tankar, styrkan att våga släppa taget, det är en befrielse och en enorm möjlighet!
Tänk på isen, den släpper sitt tag varje år, den vågar, för den vet att den kommer åter. Just så är det för oss människor också!
*ler*
Lycka till!
Tid- jag hade tid!
Något vi lärt oss att räkna för att julen alltid skall infalla vid just jul, slarvar vi med denna räkning är det snart sommar när jultomten kommer med sina renar!
Kan ju tyckas märkligt och beundransvärt att dom kunde ha så rätt i sina beräkningar en gång för så länge sedan. Idag är det ju en annan tid med alla datorer.
Det jag sa igår och som fick mig att fundera lite mer var följande fras.
- Tid är väll en av de få saker som vi alla har lika mycket av!
Det är ju både en sanning och inte. Alla har 24 timmar på sitt dygn, men utväxlingen på sina timmar skiljer ju enormt mycket. Vissa få behöver inte jobba många minuter på ett helt liv och betydligt många fler skulle behöva ha 1 vecka på varje dygn för att kunna jobba så mycket att de kan köpa den billigaste av födor och ändå knappt överleva!
Så frågan är om vi alla har lika mycket tid? Svaret blir nej på den frågan, även om det rent teoretiskt är fel svar!
Tiden är något värdefullt som vi alla envar har ansvar för att göra så bra som möjligt av!
Tack för mig!
Sirap!
Segt och det går trögt!
*ler*
Som när jag inte tränat på länge och har något i kroppen som skapar ett obehag, vill få bort det!
Bästa sättet är att lägga i en högre växel och tokköra, då brukar det släppa efter ett tag, ingen rivstart bara, mjukstart är vad som gäller!
Konsten att kunna hitta styrkan.
Ja, det säger ja då, vissa dagar får jag titta under bordet både en och två gånger för att hitta styrkan. Andra dagar "ramlar" den på mig i sådant överflöd att det inte verkar finns någon hejd!
*ler*
Måste jag sänka mina krav eller vinna på trav för att komma i fas?
Så mycket jag vill göra, så lite tid, såå lite tid.
Min mor sa till mig att börja med det roligaste, då kan det bli så att det andra kommer av bara farten. Men jag har ju nästan bara roliga saker jag gör, det är inte det som är problemet. jag skulle behöva vara ledig 47 veckor om året liksom, men ha lön för alla 52 och det minst två gånger var, kanske tre tom!
Solen skiner över taket!
Här på mitt kontor kan jag se solen komma vandrande över taknocken för att sedan lysa rakt in genom mitt fönster som vetter mot söder. Sitter och tänker på att det är sommar och att vi nu närmar oss sommarens sista månad, redan på väg mot höst alltså! vart tog tiden vägen?
Mina dagar har varit fylld med arbete, kroppsarbete som jag gillar så mycket, men det har inte blivit någon tid för bad, bara några snabbdopp med syfte att svalka eller tvätta mig ren. Var somrarna såhär även förr? När jag var liten vill jag minnas att vi badade en massa gånger, var det så eller minns jag bara det som var roligt?
I bilen hit i morse slog det mig, igen! Vad är det som är viktigaste i livet? ja förutom att ha hälsan alltså! Jo, det är relationer till mina nära och kära! Jag är inte den bästa att odla dessa, djupt i mig finns det en drivkraft som vill få mig att skapa, inte relationer utan monument! Saker som skall finnas även när jag inte längre gör det. Varför är det så?
Jag gör det nästan omedvetet, det bara "blir".
Jag kan känna mig lite sotis på människor som är så "levande", dom bryr sig inte lika mycket och saker och ting, dom bara "är" och är nöjda med det! Dom utstrålar en sorts livsglädje som jag också vill ha, det är något i deras blick som försöker säga mig något på ett språk jag inte förmår att förstå!
Det verkar vara en ojämlikhet på denna punkt mellan kvinnor och män, det är bara hos just kvinnor jag kan se detta. Finns det inte bland oss karlar? Vad gör kvinnorna så levande? är det generna och uppfostran som gör dem till dem de är?
Dom bär barnet i magen, dom föder det och ammar det. Dom är hemma när barnen är små eller sjuka, dom har den bästa kontakten med sina barna och andra släktingar.
Vi karlar vi arbetar och skapar "trygghet" i form av hårda saker. Vi skaffar tak över huvudet, vi skapar värme i form av en brasa, inte alls lika bra på att skapa värme genom vårt hjärta!
Kvinnorna lagar mat och ger sin omsorg i det lilla och vi är mer klumpiga och tafatta.
Vi karlar behöver kvinnan, men behöver hon oss?
Det rullar på!
Som livet är som mest!
Varför har jag blivit så trygg i känslan av vemod och stillhet? Varför har jag inte lärt mig att bli minst lika trygg i glädje och glam?
När jag ser tillbaka på mig själv och mitt liv förstår jag, och förundras över, att jag lärt mig att känna en sorts trygghet i vemodet i mitt bröst. Trygghet kan tydligen även finnas i sådant som inte borde vara trygghet, i något som kanske kan ses som negativt har jag hittat min trygghet!
Nu vill jag hitta min trygga punkt i livet i glädjen, i det som gör livet trevligt och ljust! Hög tid att anta nästa utmaning i detta evinnerliga och märkliga jordeliv!
Men, jag kan inte låta bli att tycka att vemod är vackert!
Ikväll är vinden stilla
det var så stormigt hela dan.
Bakom Västerbron går solen ner i rött,
det är nästan tyst.
Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörkret, kallt och blött,
och nästan tyst.
Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.
Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort
Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort.
Så nära!
Jag tror mig vara såå nära att "trilla" över kanten till lyckans eviga land, jag är uppe och nosar och kan se passagen mer eller mindre tydligt, men sedan faller jag tillbaks en bit i klungan för att göra ett nytt "spurt" försök!
Jag vill ju dit, så gärna!!
Vill känna segerns sötma i min mun!
Min utväxling är lite klen och jag vet inte riktigt hur jag skall kunna höja farten mer, kanske är det någon tand i kedjekransen som rent av saknas? Har jag inte byggt drevsatsen kraftigt nog?
Jag har ingen lust att dyka ner i djupet och ta sats igen, jag avvaktar nog en stund till här en bit bak i klungan och väntar, väntar på rätt ögonblick. Jag är ganska nöjd av att ligga väl med i ledarklungan och det är ganska tryggt här, tar inte så mycket på krafterna att ligga i ryggen på killen framför.
Blir det långtråkigt så gör jag väll en tokspurt, det må bära eller brista, kommer ju nya chanser!
Att ha tålamod är så tålamodskrävande!
Kanske kan jag lära mig några bra knep i väntan?
Vemodig
Det är lite så jag känner mig just nu! Vemodig och lite lågmäld, lite sorgsen utan att riktigt ha en förklaring varför.
Kan tänka mig att en stor öde parkeringsplats kan känna sig så just nu. Solen har skinit i flera dagar, känns i luften att det är annat vänder på ingående, fåglarna flyger lägre i dag och det har börjat blåsa lit.
Semestern är slut för denna gång, nu på måndag börjar jag jobba igen, men bara för några veckor!
Timmermannen - en sägen!
En berättelse om en timmerman
Den historia ni nu skall få höra handlar om en timmerman som levde i ett blå- gult kungarike med stolta anor från forna dagar.
Timmermannen kom till jorden i en tid när kärlek och glädje var självklar och han såg ljuset först i en barnaskara på tre.
Redan i unga år kände han sig "dragen" till de material som naturen själv skapat, till trä! Lyckan i att kunna skapa starka och vackra ting med sina händer och slipade verktyg gav honom en känsla av välbehag och ett inre lugn, många gånger under sin uppväxt genom ungdomsåren och sedan vidare genom livet hittade han frid i detta skapande och med tiden blev det en stor del av hans personlighet! Denna koppling till det förflutna fungerade även som en sorts bro till sin fader.
Nu skall vi inte gå händelserna i förväg, vi backar några steg och tittar lite närmre på vad som kan ha format denna man till den han blev.
Att vara "diplomatisk" kan vara både bra och dåligt. Så var det också för timmermannen. Det var som sagt inte bara fördelar med detta synsätt. Han kunde se ganska tydliga spår i sitt ursprung och förstå varifrån han fått denna ådra. Ibland önskade han att han lärt sig att vara mera rak i sitt sätt mot säg själv och andra, detta var hans strävan och han övade sig och långsamt ökade hans färdigheter även i denna konst.
Denna färdighet skulle komma att sättas på svåra prov under olika perioder under timmermannens liv. Han hade flera gånger gått vilse och hamnat långt bort i den stora och mörka vildmarken. Orosmolnen hade växt sig mörkare och mörkare och under vissa stunder kunde han knappt se händerna framför sig när han famlade i skymningslandet.
Som genom ett trollslag hade han hittat vägen tillbaks när det såg som värst ut. Till en början trodde han att det bara var något som hände, inget han kunnat påverka själv. Men med tiden lärde han sig att förstå att det var han själv som skapade sina egna förutsättningar och att världskartan fanns där även när han blundade. Tilliten till livet var en ny erfarenhet som han förstod att han skulle ha stor nytta av.
Han började inse efter många svåra stunder att livet handlar om att kunna förlåta sig själv och inte vänta på att bli förlåten av andra. Han hade förrått människor som levt nära inpå sin egen själv vid några tillfällen och insikten om att han även förrådde sin egen själ i dessa stunder smakade länge beskt i hans mun.
Som många unga män på den tiden när det begavsig fanns det en hemlig ungdomskärlek som han låtit spöka allt för länge, som han låtit gå före så mycket annat i sitt hjärta. Hemlighet kanske är fel ord, andra förstod nog och han själv förnekade. En regnig höstdag kastade han så av sig detta ok han burit för att fortsätta sin vandrig med en betydligt lättare packning.
Hans slutsats av detta blev att man aldrig får förråda de som lever inpå sin själv och att i det innersta av hjärtat finns det bara plats för en enda liten droppe blod. Det var där inne i det innersta han ville fylla sitt hjärta med sann och ärlig innerlighet.
Historien slutar inte här och nu, nej se den fortsätter än en lång tid, men hur det går vet jag ej. Inte ännu. men jag är övertygad om att det kommer att gå vår timmerman väl!
Fäbodliv - ett riktigt liv!
Vila
Tystnaden som fylls av stilla fågelkvitter och aspenslöv som "rasslar" fridfullt.
Solen går sin gilla gång över himlavalvet och står nu i nord väst i väntan på den stundande aftonen. Även solen tycks behöva sin så välförtjänta vila.
Att känna förfädernas närvaro i form av denna möjlighet, att få sitta här alena och glädjas över de hö som slagits, strängats, soltorkats för att sedan bärgas.
Det är en rofylld känsla att med räfsa i trä stränga de gräs som nyss slogs.
Jag kan inte annat än tänka på de tider som flytt. När en god skörd innebar trygghet och visshet om att ännu en vinter skulle överlevas. Med välfyllda lador kommer ett lugn i mitt hjärta och själ.
Detta måste vara meningen med livet, att få skörda det som naturen givit åt oss, gång på gång utan att kräva Något i retur. Att få slippa nutidens sönderstressade lyxtillvaro. Att få känna sann och äkta glädje och kärlek till något som inte går att köpa för pengar, endast kroppsarbete med solbränna och behagligt trötta musklet är gott nog!
Skärgårdsliv i sin enkelhet!
Som i en helt annan tid i ett annat liv. Mitt besök i den Svenska sommarskärgården var som en blandning av Sällskapsresan och en stor och vacker stillhet!
Vilken miljö!
Allt är så enkelt och fridfullt, men också så slitsamt. Kämparglöden och viljan lyser stark hos många av de boende, för att dom skall kunna "överleva" där ute måste dom kämpa.
Tack!
Huvudvärk!
Det är så lätt att förglömma att det viktigaste och det som betyder mest för oss människor är att få vara friska. Kan ju tyckas som en klen tröst för den som är fattig och inga pengar har till mat och husrum.
Men utan hällsan vad är vi då?
