johanowski

En berättelse om en timmerman

Den historia ni nu skall få höra handlar om en timmerman som levde i ett blå- gult kungarike med stolta anor från forna dagar.
Timmermannen kom till jorden i en tid när kärlek och glädje var självklar och han såg ljuset först i en barnaskara på tre.

Redan i unga år kände han sig "dragen" till de material som naturen själv skapat, till trä! Lyckan i att kunna skapa starka och vackra ting med sina händer och slipade verktyg gav honom en känsla av välbehag och ett inre lugn, många gånger under sin uppväxt genom ungdomsåren och sedan vidare genom livet hittade han frid i detta skapande och med tiden blev det en stor del av hans personlighet! Denna koppling till det förflutna fungerade även som en sorts bro till sin fader.

Nu skall vi inte gå händelserna i förväg, vi backar några steg och tittar lite närmre på vad som kan ha format denna man till den han blev.

Att vara "diplomatisk" kan vara både bra och dåligt. Så var det också för timmermannen. Det var som sagt inte bara fördelar med detta synsätt. Han kunde se ganska tydliga spår i sitt ursprung och förstå varifrån han fått denna ådra. Ibland önskade han att han lärt sig att vara mera rak i sitt sätt mot säg själv och andra, detta var hans strävan och han övade sig och långsamt ökade hans färdigheter även i denna konst.

Denna färdighet skulle komma att sättas på svåra prov under olika perioder under timmermannens liv. Han hade flera gånger gått vilse och hamnat långt bort i den stora och mörka vildmarken. Orosmolnen hade växt sig mörkare och mörkare och under vissa stunder kunde han knappt se händerna framför sig när han famlade i skymningslandet.

Som genom ett trollslag hade han hittat vägen tillbaks när det såg som värst ut. Till en början trodde han att det bara var något som hände, inget han kunnat påverka själv. Men med tiden lärde han sig att förstå att det var han själv som skapade sina egna förutsättningar och att världskartan fanns där även när han blundade. Tilliten till livet var en ny erfarenhet som han förstod att han skulle ha stor nytta av.

Han började inse efter många svåra stunder att livet handlar om att kunna förlåta sig själv och inte vänta på att bli förlåten av andra. Han hade förrått människor som levt nära inpå sin egen själv vid några tillfällen och insikten om att han även förrådde sin egen själ i dessa stunder smakade länge beskt i hans mun.

Som många unga män på den tiden när det begavsig fanns det en hemlig ungdomskärlek som han låtit spöka allt för länge, som han låtit gå före så mycket annat i sitt hjärta. Hemlighet kanske är fel ord, andra förstod nog och han själv förnekade. En regnig höstdag kastade han så av sig detta ok han burit för att fortsätta sin vandrig med en betydligt lättare packning.

Hans slutsats av detta blev att man aldrig får förråda de som lever inpå sin själv och att i det innersta av hjärtat finns det bara plats för en enda liten droppe blod. Det var där inne i det innersta han ville fylla sitt hjärta med sann och ärlig innerlighet.

Historien slutar inte här och nu, nej se den fortsätter än en lång tid, men hur det går vet jag ej. Inte ännu. men jag är övertygad om att det kommer att gå vår timmerman väl!