johanowski

Som livet är som mest!
Varför har jag blivit så trygg i känslan av vemod och stillhet? Varför har jag inte lärt mig att bli minst lika trygg i glädje och glam?

När jag ser tillbaka på mig själv och mitt liv förstår jag, och förundras över, att jag lärt mig att känna en sorts trygghet i vemodet i mitt bröst. Trygghet kan tydligen även finnas i sådant som inte borde vara trygghet, i något som kanske kan ses som negativt har jag hittat min trygghet!

Nu vill jag hitta min trygga punkt i livet i glädjen, i det som gör livet trevligt och ljust! Hög tid att anta nästa utmaning i detta evinnerliga och märkliga jordeliv!


Men, jag kan inte låta bli att tycka att vemod är vackert!

Ikväll är vinden stilla
det var så stormigt hela dan.
Bakom Västerbron går solen ner i rött,
det är nästan tyst.

Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörkret, kallt och blött,
och nästan tyst.

Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.

Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort

Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort.