Vi skålar för en midsommar till!
Mässmörsafton!
Sverige, Sverige, älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är, var du än är
Någon som stog mig nära för många år sedan!
Människor som försvinner ur mitt liv!
Jag börjar förstå att det är viktigt för mig att behålla kontakten med människor i mitt liv som en gång betydde mycket för mig!
Det slog mig ännu en gång igår, en "dörröppnare" till mitt minne passerade hastigt genom mitt livsrum och genast gav min tanke mig en känsla av en sorts saknad! Saknaden av att bara kunna ringa och säga "-Hej, hur har du det nu för tiden, vore kul att höra att du har det bra, minns du när vi brukade göra si och så?"
Jag kände mig lite ledsen för att det inte fuknar att göra så, det är inget jag tänker på om dagarna, men ibland händer det!
Min tes som jag försöker leva efter är ju att inget dör, det bara förändras, så jag har bestämt mig att tänka så även i denna fråga!
Jag skickar ut en stor kram i kosmos och hoppas att du känner energin!
-"Önskar dig en trevlig sommar med många glada skratt"
Jag börjar förstå att det är viktigt för mig att behålla kontakten med människor i mitt liv som en gång betydde mycket för mig!
Det slog mig ännu en gång igår, en "dörröppnare" till mitt minne passerade hastigt genom mitt livsrum och genast gav min tanke mig en känsla av en sorts saknad! Saknaden av att bara kunna ringa och säga "-Hej, hur har du det nu för tiden, vore kul att höra att du har det bra, minns du när vi brukade göra si och så?"
Jag kände mig lite ledsen för att det inte fuknar att göra så, det är inget jag tänker på om dagarna, men ibland händer det!
Min tes som jag försöker leva efter är ju att inget dör, det bara förändras, så jag har bestämt mig att tänka så även i denna fråga!
Jag skickar ut en stor kram i kosmos och hoppas att du känner energin!
-"Önskar dig en trevlig sommar med många glada skratt"
Jag gick vilse!
I början av juni!
Jag grät ikapp med regnet några dagar i början av juni, jag grät av smärta och av rädsla. Jag gick vilse och visste inte hur jag skulle hitta "hem" igen.
Jag kunde inte förmå mig själv att erkänna att jag började förstå att jag var vilse och det gjorde inte bördan lättare!
Tillslut tog "autopiloten" över och gjorde det som måste ske, jag kunde berätta att jag var vilse och att jag var rädd att inte hitta hem igen!
Nu sitter jag tryggt i min varma boning och har lovat mig själv att våga gå ut i de okända igen, ännu längre ner i outforskade vatten, ännu längre ut i det okända. Det som jag skall göra annorlunda är att "hålla tummen på kartan" så jag vet vart jag är så ofta jag känner att jag behöver, jag har lovat mig att inte börja springa direkt igen, först små steg och sedan skall jag öka steglängden när och om jag vill.
Det gör så ont att trilla på knäna och jag vill inte likna hem med blodet rinnande mer!
Jag vill verkligen våga mig ut på djupt vatten, jag vet ju att jag är en duktig "simmare" och kan navigera till skattkammaren för egen maskin, nu gäller det att hålla tron i sikte!
*ler*
Jag grät ikapp med regnet några dagar i början av juni, jag grät av smärta och av rädsla. Jag gick vilse och visste inte hur jag skulle hitta "hem" igen.
Jag kunde inte förmå mig själv att erkänna att jag började förstå att jag var vilse och det gjorde inte bördan lättare!
Tillslut tog "autopiloten" över och gjorde det som måste ske, jag kunde berätta att jag var vilse och att jag var rädd att inte hitta hem igen!
Nu sitter jag tryggt i min varma boning och har lovat mig själv att våga gå ut i de okända igen, ännu längre ner i outforskade vatten, ännu längre ut i det okända. Det som jag skall göra annorlunda är att "hålla tummen på kartan" så jag vet vart jag är så ofta jag känner att jag behöver, jag har lovat mig att inte börja springa direkt igen, först små steg och sedan skall jag öka steglängden när och om jag vill.
Det gör så ont att trilla på knäna och jag vill inte likna hem med blodet rinnande mer!
Jag vill verkligen våga mig ut på djupt vatten, jag vet ju att jag är en duktig "simmare" och kan navigera till skattkammaren för egen maskin, nu gäller det att hålla tron i sikte!
*ler*
Arbetarklassens röda fana i topp!
Dalfolkets rätta färger avspeglade sig i hela vårt län!
Måste ge Smedjebacksborna en stor eloge för att dom visade vart det "blå" skåpet skall stå ännu en gång. *ler*
En bild sägs ju säga mer än 100 ord!
Måste ge Smedjebacksborna en stor eloge för att dom visade vart det "blå" skåpet skall stå ännu en gång. *ler*
En bild sägs ju säga mer än 100 ord!
Alla ska vi dö en gång!
Livet är en dödlig åkomma!
Vi människor av idag tycks glömt detta för allt för länge sedan! Vad kan vara mer naturligt och självklart än att dö? Det finns ju bara en sak som är lika självklar och det har vi alla redan upplevt.......
vi blev födda till denna jord en gång i tiden!
Vi pratar knappt om döden, vi har andra ord för döden för att slippa nämna den vid sitt rätta namn. Vi förskönar och försöker att få den att låta som något annat, något mindre skrämmande kanske?
Förr fick man inte kalla Bergsfrun för Bergsfrun, man vara rädd att reta henne som styrde nere i gruvan här i kopparberget, man trodde att hon skulle göra så en olycka inträffade.
Man kallade inte vargen vid namn, man var rädd så man sa ulven, gråben mm.
Är det så det är med döden också?
Vi förfäras över hemskheterna i det inträffade när ett stort flygplan störtar spårlöst i havet. Vi blir upprörda och ledsna, vi "frossar" i medias sjuka rapportering kring detta och liknande händelser.
Jag kan tänka att så länge jag inte drabbas personligen, så är detta, även fast det är mycket tragiskt, en del av livet!
Vi skall alla en gång dö och vi vet oftast inte när. Även fast vi är "trygghetsnarkomaner" i trygghetens högborg, så kan det hända oss saker som vi inte kan styra över, vi kan bli "offer" för någon eller något som gör att vi själva dör eller att någon annhörig dör!
Varför kan vi inte bara acceptera det?
Döden har inte längre någon naturlig plats i våra liv och i vårt samhälle. Vi gömmer undan den i ett mörk hörn och vill inte ens se åt de hållet. Döden har blivit något sjukt och "fult".
Förr, när folk dog av sjukdomar och olyckor, då hade döden en naturlig plats i människornas liv. Alla hade någon som nyss dött i just sin familj.
Idag blir vi nästan förvånade när mor och farföräldrarna dör och om någon yngre gör det så är det en katastrof. (Vilket det också självklart är).
Skulle vi uppskatta saker och varandra, själva livet, mer om döden var en "naturlig" del av livet?
Liemannen!
Vi människor av idag tycks glömt detta för allt för länge sedan! Vad kan vara mer naturligt och självklart än att dö? Det finns ju bara en sak som är lika självklar och det har vi alla redan upplevt.......
vi blev födda till denna jord en gång i tiden!
Vi pratar knappt om döden, vi har andra ord för döden för att slippa nämna den vid sitt rätta namn. Vi förskönar och försöker att få den att låta som något annat, något mindre skrämmande kanske?
Förr fick man inte kalla Bergsfrun för Bergsfrun, man vara rädd att reta henne som styrde nere i gruvan här i kopparberget, man trodde att hon skulle göra så en olycka inträffade.
Man kallade inte vargen vid namn, man var rädd så man sa ulven, gråben mm.
Är det så det är med döden också?
Vi förfäras över hemskheterna i det inträffade när ett stort flygplan störtar spårlöst i havet. Vi blir upprörda och ledsna, vi "frossar" i medias sjuka rapportering kring detta och liknande händelser.
Jag kan tänka att så länge jag inte drabbas personligen, så är detta, även fast det är mycket tragiskt, en del av livet!
Vi skall alla en gång dö och vi vet oftast inte när. Även fast vi är "trygghetsnarkomaner" i trygghetens högborg, så kan det hända oss saker som vi inte kan styra över, vi kan bli "offer" för någon eller något som gör att vi själva dör eller att någon annhörig dör!
Varför kan vi inte bara acceptera det?
Döden har inte längre någon naturlig plats i våra liv och i vårt samhälle. Vi gömmer undan den i ett mörk hörn och vill inte ens se åt de hållet. Döden har blivit något sjukt och "fult".
Förr, när folk dog av sjukdomar och olyckor, då hade döden en naturlig plats i människornas liv. Alla hade någon som nyss dött i just sin familj.
Idag blir vi nästan förvånade när mor och farföräldrarna dör och om någon yngre gör det så är det en katastrof. (Vilket det också självklart är).
Skulle vi uppskatta saker och varandra, själva livet, mer om döden var en "naturlig" del av livet?
Liemannen!
Moral och tidsaspekter!
Har vi en högre moral när vi tänker på saker långt fram i tiden?
Är det så att vi kan "kosta på oss" en högre moral när det är saker vi skall göra i en avlägsen framtid?
Då finns det inte så många "hinder" som kan få oss att välja en lägre nivå på vår moral!
Saker vi skall göra i dag eller i morgon, där kan vi tänka oss att sänka vår moral, för vi kanske inte tycker oss ha tid eller råd att göra det så bra som vi kanske skulle vilja!
Är detta en sanning eller är det så "primitiva" vi verkligen är?
Jag tror nog att det ligger en hel del i min tes! I vart fall när jag ser till mig själv verkar det stämma!
Det verkar vara betydligt lättare att göra det som är "rätt" när jag har gott om ekonomiska medel och gott om tid, moralen sjunker när jag inte har råd!
Min fråga blir då, har vi råd med tanke på samhällets sjunkande moral att inte ha råd?
Vad händer med människor som får det sämre? Sjunker deras moral?
Eftersom jag tror på det goda i människor tills motsatsen är bevisat och även då vill jag fortsätta att tro på det goda, så tro jag inte på ett samhälle där klyftorna ökar och makten och välståndet förskjuts till en mindre skara människor, det finns väll för många talande exempel där det inte gått så bra!!
Läs mer här
Är det så att vi kan "kosta på oss" en högre moral när det är saker vi skall göra i en avlägsen framtid?
Då finns det inte så många "hinder" som kan få oss att välja en lägre nivå på vår moral!
Saker vi skall göra i dag eller i morgon, där kan vi tänka oss att sänka vår moral, för vi kanske inte tycker oss ha tid eller råd att göra det så bra som vi kanske skulle vilja!
Är detta en sanning eller är det så "primitiva" vi verkligen är?
Jag tror nog att det ligger en hel del i min tes! I vart fall när jag ser till mig själv verkar det stämma!
Det verkar vara betydligt lättare att göra det som är "rätt" när jag har gott om ekonomiska medel och gott om tid, moralen sjunker när jag inte har råd!
Min fråga blir då, har vi råd med tanke på samhällets sjunkande moral att inte ha råd?
Vad händer med människor som får det sämre? Sjunker deras moral?
Eftersom jag tror på det goda i människor tills motsatsen är bevisat och även då vill jag fortsätta att tro på det goda, så tro jag inte på ett samhälle där klyftorna ökar och makten och välståndet förskjuts till en mindre skara människor, det finns väll för många talande exempel där det inte gått så bra!!
Läs mer här
Jordad!
Så stilla och lugnt, ganska fridfullt!
Helt plötsligt så finns känslan bara där av att vara "jordad"
Jag har varit på besök år 1760, en regnig förmiddag "hamnade" jag helt ovetande i en, för mig, väldigt gammal miljö där tiden stått stilla i en herrans massa år.
Jordningen blev fullbordad där i regnet när jag strövade runt i rummen och kände mig berörd av historiens vingslag. Det hela började redan igår kväll när jag kände mig rätt låg och allt var så stilla, fåglarna kvittrade inte som dom brukar och molnen hopade sig på en allt mörkare himmel.
Helt plötsligt så finns känslan bara där av att vara "jordad"
Jag har varit på besök år 1760, en regnig förmiddag "hamnade" jag helt ovetande i en, för mig, väldigt gammal miljö där tiden stått stilla i en herrans massa år.
Jordningen blev fullbordad där i regnet när jag strövade runt i rummen och kände mig berörd av historiens vingslag. Det hela började redan igår kväll när jag kände mig rätt låg och allt var så stilla, fåglarna kvittrade inte som dom brukar och molnen hopade sig på en allt mörkare himmel.
Backahem igen
Så mycket jag vill göra!
Hur mycket roligt som helst, vet knappt vad jag skall börja med, "allt" är ju så roligt!
Vilket härligt väder, helt underbart att leva dagar som de som just passerat!
Som ett stort smörgåsbord, men en massa gosaker, lätt att ta för mycket av allt och bli proppmätt om jag inte passar mig!
Bäst att backa hem igen och börja från början, varva ner och se på allt lite klarare och försöka strukturera lite bättre, inte bli stressad av allt roligt som jag vill göra. Bättre att spara lite mer på "godiset" och ta lite då och då, räcker längre och smakar så mycket mer om jag får bli sugen mellan bitarna!
Det du skriver mamma är nog mer så som jag tänker nu för tiden! Bättre börja med det roliga, men när allt är roligt da? Börja med det roligaste?
*ler*
Hur mycket roligt som helst, vet knappt vad jag skall börja med, "allt" är ju så roligt!
Vilket härligt väder, helt underbart att leva dagar som de som just passerat!
Som ett stort smörgåsbord, men en massa gosaker, lätt att ta för mycket av allt och bli proppmätt om jag inte passar mig!
Bäst att backa hem igen och börja från början, varva ner och se på allt lite klarare och försöka strukturera lite bättre, inte bli stressad av allt roligt som jag vill göra. Bättre att spara lite mer på "godiset" och ta lite då och då, räcker längre och smakar så mycket mer om jag får bli sugen mellan bitarna!
Det du skriver mamma är nog mer så som jag tänker nu för tiden! Bättre börja med det roliga, men när allt är roligt da? Börja med det roligaste?
*ler*
Skapt för att arbeta med kroppen!
Arbete skapar frihet!
Jag är skapt för att arbeta med kroppen, skapa med mina händer!
MEN, det kan vara lite stressande också när allt hopar sig, en massa saker, kan det bli lite jobbigt!
Balans är viktigt att hitta även här, jag tycker ju att det är väldigt roloigt och skulle nog inte trivas i en lägenhet och inget att pyssla med. Alla sakerna är roliga och givande när jag gör dem "en och en"!
Gjorde en lista på saker jag skall göra i sommar!
- "Allt" som är kvar på min egen övervåning
- Taklyft hos en av mina kompisar
- Pannrumsbygge hos en annan kompis
- Ved hos pappa
- Reparation av altantak och inglasning av denna här hemma
- Lagning av golv och inredning av herrbräde i Buan, samt installation av braskamin
- Slåtter i Buan
- Hämta min egen ved inför vintern
- Spika paneltak i badrummet hos mamma, taklist dito och golvsockel i hallen
"Förutom detta"
- Så VILL jag hinna vara mycket med min älskade son, med mina nära och kära
- Slappa i skuggan
- Bada
- Vandra i Gyllbergen en hel del
- Cykla i massor
- Gå promenader om mornarna
- Läsa böcker
- Se någon trevlig konsert i sommarnatten
- Ha helt oplanerade dagar
Vad har jag nu glömt att skriva här ovan?
Bäst att vara utvilad.....
Jag är skapt för att arbeta med kroppen, skapa med mina händer!
MEN, det kan vara lite stressande också när allt hopar sig, en massa saker, kan det bli lite jobbigt!
Balans är viktigt att hitta även här, jag tycker ju att det är väldigt roloigt och skulle nog inte trivas i en lägenhet och inget att pyssla med. Alla sakerna är roliga och givande när jag gör dem "en och en"!
Gjorde en lista på saker jag skall göra i sommar!
- "Allt" som är kvar på min egen övervåning
- Taklyft hos en av mina kompisar
- Pannrumsbygge hos en annan kompis
- Ved hos pappa
- Reparation av altantak och inglasning av denna här hemma
- Lagning av golv och inredning av herrbräde i Buan, samt installation av braskamin
- Slåtter i Buan
- Hämta min egen ved inför vintern
- Spika paneltak i badrummet hos mamma, taklist dito och golvsockel i hallen
"Förutom detta"
- Så VILL jag hinna vara mycket med min älskade son, med mina nära och kära
- Slappa i skuggan
- Bada
- Vandra i Gyllbergen en hel del
- Cykla i massor
- Gå promenader om mornarna
- Läsa böcker
- Se någon trevlig konsert i sommarnatten
- Ha helt oplanerade dagar
Vad har jag nu glömt att skriva här ovan?
Bäst att vara utvilad.....
Skulle sitta fint!
Tid har förlöpt, dagar har vandrat genom vitt och svart!
Tid, vad är tid?
Tid är något vi mäter för att veta när vi skall göra saker och ting! Tiden det tar för Jordens rotation runt sin egen axel fick stå "modell" för något som vi kallar ett dygn, en dag och en natt! Tiden det tar för jorden att rotera ett varv runt solen blev således ett år. Inga kioskvältare direkt!
*ler*
Men hur ser tiden ut kan jag fundera på ibland! För mig är året som en cirkel i svartvitt där längst upp på "klockan", där 12 finns, är vinter! Längst ner är alltså sommaren, fast det kanske inte alls är självklart? Året "går motsols, så klockan 9 är vår och klockan 3 är höst.
Antar att cirkeln på något vis symboliserar att tiden aldrig tar slut. Borde inte tiden liknas vid en axel istället? Tiden som passerat kommer ju aldrig åter! En rak linje i all oändlighet skulle kunna beskriva tiden rätt bra.
Åt vilket håll skulle då framtiden ligga. För mig känns höger som en självklar riktning för framtiden, men i en annan del av världen kanske man skulle tycka rakt omvänt. Vi skriver åt höger medans andra inte gör det. Vad skulle vara rätt?
Hörde om en kille som tänkte på olika långa ord i olika färger för att snabbt kunna räkna ut hur många bokstäver en mening innehåller. Spännande tanke att någon kan tänka så helt olikt mig, hur kommer det sig att jag inte tänkt i de banorna?
Finns det lika många tankesätt som det finns människor? Tänker vi lika som någon annan här på jorden? Antagligen inte! Det kan tyckas som att vi har svårt att kommunicera med varandra, men igentligen så är det kanske konstigt att vi kan det över huvud taget! Med tanke på hur olika vi kan tänka på en så trivial tingest som tid!
Vad är det som gör att vi kan förstå vissa människor bättre än andra? Är det att vi tänker "ungefär" lika som dessa som gör att vi "dras" till dem och blir glada av att känna oss förstådda och för att vi kan förstå dem?
Varför är det så viktigt att vara förstådd? Är det en inre brist vi har som gör att vi behöver denna "externa" bekräftelse eller är det generna som gör oss till ett "flockdjur"?
Oavsett hur tiden ser ut kan den inte hjälpa oss att veta vilka tåg som går, när dom går eller vart de går! Även fast jag vet att det går en massa tåg hela tiden är det lätt att bli rädd för att missa tåget, att missa "sista" tåget gör ju att jag får stå ensam där i mörkret!
Ingenting tar slut!
Ingenting tar slut eller dör! - Saker och ting ändrar bara form och skepnad!
När vi tittar på något från lite avstånd kan det synas som om något tagit slut eller dött, MEN...... tittar vi lite närmare, så ser vi att så inte är fallet! Skepnaden och formen har bara förändrats!
Något har antagit en ny form!
*ler*
Olika saker förändras olika fort. Vissa så fort att vi inte kan känna igen det vi just såg, trots att vi bara blinkat. Andra saker kan tyckas helt oförändliga och statiska, som "huggna i sten", men dessa saker tar bara längre tid på sig att förändras.
Faktum är att inget är som det nyss var, allt i hela universum förändras och det hela tiden!
Allt som sker är en utvecklig och en förändringsprocess.
Jag brukar tänka på allt som sker och likna det vid en flod med vatten som rinner åt ett visst håll.
*Förändras floden?*
Visst gör den det! Floden kan hitta nya vägar att rinna, sådana förändringar brukar ta ganska lång tid och vi kan se dem. Men det som kan vara svårare att se är att vattnet som rinner i floden inte är det samma som det just passerade!
Vi människor förändras hela tiden, även om det inte alltid känns så! Vi förändras!
Vissa människor som vi slagit följe med, väljer en annan väg än vi själva, förr eller senare dyker dom oftast upp igen i våra liv. Alltiifrån ganska likte de vi en gång kännde, till någon väldigt förändrad.
Platser vi en gång besökt, verkar vilja "dyka upp" igen och igen, det är med dem som med oss människor!
Byggnader förändras, naturen förändras, allt förändras och FÖRNYAS!
Förändrng kan vara skrämmande, något nytt och okänt väntar runt hörnet. Vad det än är vi har idag så känns det tryggt, det gör inte alltid framtiden.
Mina erfarenheter säger mig att det alltid blir bra om vi vill att det skall bli det och vågar tro att det blir så!
Vägen dit kan vara svår och tvivlen kan vara stora och ibland få oss att vilja vända om och gå tillbaks till det som en gång var tryggheten i våra liv. Men att "gå tillbaks" är sällan något bra, det bara stannar upp förändringen, leder bakåt, dit vi kom från. Däremot så kan något nytt och bättre "bildas" ur det som var om vi bara vågar stänga dörrarna bakåt!
Livet vill oss väl!
Någon sa att det går inte att nedstiga i samma flod två gånger!
- Det låter som en sanning i mina öron!
När vi tittar på något från lite avstånd kan det synas som om något tagit slut eller dött, MEN...... tittar vi lite närmare, så ser vi att så inte är fallet! Skepnaden och formen har bara förändrats!
Något har antagit en ny form!
*ler*
Olika saker förändras olika fort. Vissa så fort att vi inte kan känna igen det vi just såg, trots att vi bara blinkat. Andra saker kan tyckas helt oförändliga och statiska, som "huggna i sten", men dessa saker tar bara längre tid på sig att förändras.
Faktum är att inget är som det nyss var, allt i hela universum förändras och det hela tiden!
Allt som sker är en utvecklig och en förändringsprocess.
Jag brukar tänka på allt som sker och likna det vid en flod med vatten som rinner åt ett visst håll.
*Förändras floden?*
Visst gör den det! Floden kan hitta nya vägar att rinna, sådana förändringar brukar ta ganska lång tid och vi kan se dem. Men det som kan vara svårare att se är att vattnet som rinner i floden inte är det samma som det just passerade!
Vi människor förändras hela tiden, även om det inte alltid känns så! Vi förändras!
Vissa människor som vi slagit följe med, väljer en annan väg än vi själva, förr eller senare dyker dom oftast upp igen i våra liv. Alltiifrån ganska likte de vi en gång kännde, till någon väldigt förändrad.
Platser vi en gång besökt, verkar vilja "dyka upp" igen och igen, det är med dem som med oss människor!
Byggnader förändras, naturen förändras, allt förändras och FÖRNYAS!
Förändrng kan vara skrämmande, något nytt och okänt väntar runt hörnet. Vad det än är vi har idag så känns det tryggt, det gör inte alltid framtiden.
Mina erfarenheter säger mig att det alltid blir bra om vi vill att det skall bli det och vågar tro att det blir så!
Vägen dit kan vara svår och tvivlen kan vara stora och ibland få oss att vilja vända om och gå tillbaks till det som en gång var tryggheten i våra liv. Men att "gå tillbaks" är sällan något bra, det bara stannar upp förändringen, leder bakåt, dit vi kom från. Däremot så kan något nytt och bättre "bildas" ur det som var om vi bara vågar stänga dörrarna bakåt!
Livet vill oss väl!
Någon sa att det går inte att nedstiga i samma flod två gånger!
- Det låter som en sanning i mina öron!
Fredag och solsken!
Vilken lycka!
Solen skiner och jag är ute och åker en sväng, slingrande småvägar bland röda timmerstugor och grönskande björkar!
Inget är som fredagar!
*ler*
Blir så behagligt skönt till mods när jag ser solen lysa på vår vackra omgivning, Dalarna är verkligen vackert. Ludvicka är vackert om sommaren. Folk som sitter ute och äter lunch och njuter av solen, lättsamma samtalsämnen om den stundande helgen! Förväntningar som tänds i solskenet! Glada människor är så trevliga att småprata med!
Ack du nalkande sommar, jag ser med tillförsikt framemot ditt korta besök här hos oss, jag hälsar dig välkommen!!
Inget är som fredagar!
*ler*
Blir så behagligt skönt till mods när jag ser solen lysa på vår vackra omgivning, Dalarna är verkligen vackert. Ludvicka är vackert om sommaren. Folk som sitter ute och äter lunch och njuter av solen, lättsamma samtalsämnen om den stundande helgen! Förväntningar som tänds i solskenet! Glada människor är så trevliga att småprata med!
Ack du nalkande sommar, jag ser med tillförsikt framemot ditt korta besök här hos oss, jag hälsar dig välkommen!!
Jag vill känna tro!
Tro, jag vill känna tro!
Jag vill känna tryggheten och tron på morgondagen.
Jag vill känna tron i det jag gör idag.
Jag vill känna tro!
*tro*
Kärlek till livet!
Vissa korta stunder!
Vissa korta stunder kan jag känna en innerligt djup och harmonisk känsla glimta förbi, en stor och fin värme och lycka sprids i min kropp och jag brukar bli lite gråtmild, jag kan bara beskriva det som att "uppkopplingen" funkar klockrent just i dessa stunder!
*ler*
Jag vill under dessa korta glimtar av mitt liv berätta för människor i min närhet hur mycket jag tycker om dem och hur tacksam jag är för att jag är jag och för allt slit som fört mig till den plats där jag står idag.
*glad*
Det är dessa korta stunder som verkligen ger mig styrkan och tron på mig själv och det lockar mig när jag verkligen "vet" hur underbart mitt liv kan bli!
Kapten Johanowski styr skutan vidare i ömsom storm och ömsom solsken.
Just i detta nu är det strålande solsken, kavlugnt på ytan, inte en krusning så långt ögat kan nå. Solen värmer mig på djupet och jag tillåter mig själv att njuta, dessa stunder är så otroligt flyktiga och ju mer jag försöka "hålla fast" i dessa, ju fortare försvinner de.
Jag låter denna känsla ligga i min helt öppna hand, jag glädjs åt den så länge den stannar här hos mig. Det behövs en ack så liten "vindpust" för att den skall försvinna igen, men nu vågar jag lita på att den kommer åter!
"Jag vill tacka livet"
Vissa korta stunder kan jag känna en innerligt djup och harmonisk känsla glimta förbi, en stor och fin värme och lycka sprids i min kropp och jag brukar bli lite gråtmild, jag kan bara beskriva det som att "uppkopplingen" funkar klockrent just i dessa stunder!
*ler*
Jag vill under dessa korta glimtar av mitt liv berätta för människor i min närhet hur mycket jag tycker om dem och hur tacksam jag är för att jag är jag och för allt slit som fört mig till den plats där jag står idag.
*glad*
Det är dessa korta stunder som verkligen ger mig styrkan och tron på mig själv och det lockar mig när jag verkligen "vet" hur underbart mitt liv kan bli!
Kapten Johanowski styr skutan vidare i ömsom storm och ömsom solsken.
Just i detta nu är det strålande solsken, kavlugnt på ytan, inte en krusning så långt ögat kan nå. Solen värmer mig på djupet och jag tillåter mig själv att njuta, dessa stunder är så otroligt flyktiga och ju mer jag försöka "hålla fast" i dessa, ju fortare försvinner de.
Jag låter denna känsla ligga i min helt öppna hand, jag glädjs åt den så länge den stannar här hos mig. Det behövs en ack så liten "vindpust" för att den skall försvinna igen, men nu vågar jag lita på att den kommer åter!
"Jag vill tacka livet"
Enkelt!
Det är så livet ska vara - ENKELT!
Livet ska vara enkelt, det är nästa fas i just MITT liv iaf.
Under en väldigt lång tid i mitt liv har jag tyckt att det är otroligt spännande och givande att lyssna på människor i kriser, små eller större, allt har jag slukat. Lyssnat och analyserat, funderat och bollat tankar!
Jag har lärt mig massor och jag tror mig veta att det gett de andra väldigt mycket tillbaks, det har ju varit ett "utbyte", tvåvägs liksom!
Nu börjar mitt intresse för detta att falna lite, nu verkar mitt mått vara på gränsen till rågat. jag har inte tappat intresset helt, det kommer jag aldrig att göra, men det har minskat.
Jag har funderat på vilka signaler jag har skickat, varför har det gått så "lätt"?
Nästa fas i mitt liv är, nästa fas!
Livet ska vara enkelt, det ska inte vara så mycket funderande och det skall vara okomplicerat och ganska kravlöst!
Det känns lite tomt att gå från en så "aktiv" fast till en mer "passiv" sådan, men jag känner mer och mer att jag är både redo och mogen att ta ett kliv igen!
Vi får se vad detta för med sig, ger just mig i just mitt liv!
*skönt*
Leva fort!
Gränsen är passerad!
Gränsen är passerad av vårt konsumtionssamhälle för länge sedan, gränsen för vad som kan anses som sunt förnuft. Förnuft kanske vi kan kalla det, men inte sunt!
*ler*
Livet skall levas långsamt för att vi skall kunna njuta av det på riktigt. Kan inte förstå i vad lyckan ligger i att alltid ha brådis och vara stressad? Varför springer vi i detta ekorrhjul som vi faktiskt skapar själva och tillsammans?
För min del börjar jag känna att nu få det snart vara nog, ständigt denna jakt efter mer. Mer saker, mer pengar, större hur, dyrare viner. Det finns massor som vi människor strävar efter för att vi tror att det skall göra oss lyckliga NÄR vi når dit, för vi tänker inte OM vi når dit, vi tar det för givet att vi skall lyckas.
Vad väntar sedan? När vi nått våra drömmars mål och har allt! Ska vi lägga i nästa växel då och bara fortsätta öka?
Lycka är att sitta i en lummig fäbod under ett svalkande träd, dricka riktigt hett kaffe ur små söta kaffemuggar med fat, äta små hembakta kakor och stilla prata med någon klok människa på minst 60 år. Lyssna på löven som "prasslar" i den sköna sommarbrisen och bara känna hur skönt det är att "inget" göra.
Lycka är inte att skynda, skynda och skynda! Skynda upp på morgonen, skynda på med kläderna och skynda med att få i sitt älskade barn mat så vi kan skynda oss till skola och arbete. Skynda, skynda. Skynda till lunchen, skynda ner maten i magen, en stor kopp kaffe för att bli pigg. Skynda, skynda, skynda till skolan, in och handla, skynda hem och äta, skynda, skynda och skynda. Skynda att borsta tänderna, skynda att läsa saga så jag kan lägga mig i tid så jag orkar skynda även i morgon.
Fredag kväll somnar jag utmattad i soffan!
Lycka!
Lycka är att vara lycklig!
Lycka är att leva livet sakta!
Lycka är inte att producera, lycka är att skapa!
Lycka är inte att skynda, lycka är att synda!
*ler*
Bloggdag 109. Studsmattan är uppe!
Och jag som lovade!
Har jag lovat så har jag, men mitt "blogglöfte" som jag nyligen gav rann av mig helt, vad ska jag skriva om?
Hur kunde det bli såhär?
I vart fall!
Så är Juniors studsmatta uppsatt nu i kväll och de är ett löfte som jag både ville och kunde hålla, så han är helt slut nu av allt hoppande. Svartfot blev han också, den är rätt "skitig" nu av flera sommrars regnande.
God afton världen!
Bloggdag 108. Vår egen dödlighet- Det nya landet!
Är det den som gör sig påmind?
Är det när vi börjar inse vidden av vår egen dödlighet som vi börjar fundera?
*ler lite fundersamt*
Flertalet verkar börja fundera på dessa "livsåskådningar" när vi är mellan 30 och 40! Frågor om hur vi skall leva våra dagar här på denna jord, vart vi skall vandra i vårt jordeliv och inte minst med VEM!
Många bryter upp från det som en gång var tryggheten, det som en gång var drömmen om den eviga lyckan och den eviga kärleken! Det som syntes så enkelt och rätt ifrågasätts nu av den ena parten, oftast kvinnan som jag tror!
Är det när vi inser att våra dagar inte är oändliga som denna process börjar med ett litet och knappt märkbart "skalv"? Så litet att det bara är vi själva som kan ana det! Märker vi det inte första gången det sker så blir nästa "skalv" lite kraftigare. Alla kanske inte ens märker det då, men tillslut går det inte att "blunda" längre, det blir ett faktum, en frågeställning som måste "hanteras" för att vi inte skall drunkna i den väldiga ocean som är vårt inre!
Just nu tycker jag att det är väldigt många i min omgivning som "bryter upp", som lämnar tryggheten och "kastar" sig ut i det oskrivna, ut i det som skall bli vår framtid, ut i det nya! Väldigt många som trotsar sin största och mörkaste rädsla, många som "vågar" hoppa fast dom inte vågar!
Jag har ju själv gjort denna resa och det ångrar jag inte!
Det är som en sorts osynlig gräns som ligger där i soldiset, knappt märkbar för OSS som tagit klivet. För de som står på andra sidan syns den nog inte alls! Som en sorts hemlig klan står vi på andra sidan av detta enorma hav som skiljer oss från det som var, vi ser in i ljuset i det uppgående solensland! Vi solar oss i värmen och kan tänka på smärtan som förde oss hit. Vi kan tänka på alla frostnätter och de mörka molnen som skylde vårt enda hopp, solen!
*ångest*
Kan vi överhuvudtaget kommunicera med de som inte tagit klivet? Är steget allt för stort så att inge broar i världen kan överbrygga detta gap?
Långt från alla verkar lära sig att behärska språker här i det nya landet!
Bloggdag 107. Inte dag 107!!
Bloggtrött!
Vad gör jag när jag inte vill blogga varje dag? Det tar för mycket tid och jag har inget att skriva om, varför skapar jag ett krav på mig själv att "producera"?
*ler*
Nä, nu skriver jag bara de dagar jag eventuellt har lust att skriva!
Är det såhär för alla som bloggar? Lätt att fastna i "blogg_ kravs_ träsket"
Illa berörd!
Satt på min kammare och lyssnade på något som jag först trodde skulle vara en roligtimme, med en massa skratt och glam. Eddie Medusa!!
Men jag blev så illa berörd, vilket livsöde denna person hade, vilket liv han levde och vilka insikter han kom till i slutskedet på sitt korta liv. 53 år gamal dog han 2002.
Nä, nu känner jag mig rätt låg, tid att hämta junior på skolan och återkomma till det levande livet och glädjen.
Tack.....
Eddie Meduza
.....!
