Gråa dagar skyndar aldrig på!
Lugnet efter stormen!
Det sägs finna ett lugn före en storm, vinden sägs avta och allt blir stilla, helt stilla en kort stund, stormen känns avlägsen även fast den ligger där och lurar, redo att slåtill med full kraft!
Stiltje!
Om detta är en sägen, så vet jag att det finns en sanning.
Det är om en stiltje som innfinner sig EFTER en storm!
*Där är jag nu*
Efter regn kommer sol, men först kommer det en massa gråa dagar med en massa frågor!
En tid när alla tidigare kännda sanningar skall omprövas och justeras, bytas mot nya sanningar.
Alla tidigare sorger skall bearbetas igen, vridas på och tittas på, ur nya synvinklar, med nya insikter.
En sorg föder liv i en massa andra sorger.
För mig är ordet sorg så mycket mer än saknaden efter min egen far, det är en massa smärta och ångest som fyller min kropp och får mig att tappa farten, "suget" har jag inte tappat, med det har minskat rejält.
Den slitna sanningen om att man måste gå ut, gå villse, för att kunna hitta hem igen, den gäller fortfarande....tyvärr!
Sick and tired being sick and tired!
Eller, på ren Svenska: "tokless på att vara less"
Tänk va livet skulle vara roligt om det var lite roligt mellan varven!
Jag menar:
va kul det skulle vara om det vore kul!
va häftigt det vore om det vore lite häftigt!
Viss, jag är sjuklig och hemma från jobbet någon dag, jag har skallebank och känner mig allmännt hängig och sliten, trött och utan nämnvärd inspiration, bara less!
Jag vet att jag inte borde klaga, det gjorde inte pappa, han bara härdade ut och tog det som en man och här sitter jag och gnäller som en "kärring".
MEN
Jag är ganska less nu, jag tycker att det är tråkigt, jag vill inte ha så mycket vardag i mitt liv.
Jag vill ha en roligt och häftigt liv. Jag vill vara glad och lycklig, jag vill uppleva saker och känna mig berörd. Inte likgilltig, less och trött.
Kanske dax att göra något åt saken?
Någon som kan hjälpa mig att hitta tråden jag söker? Hittelön utlovas till den som kan "göra" mitt livt så som jag önskar mig. *ler lite matt*
Begravningsdag!
2010-10-01 Begravning för min far.
Begravnigen är över och det är nu som jag börjar känna att jag saknar dig på riktigt pappa, allt gick så fort och jag hann inte med, även fast jag trodde att så var fallet!
Jag saknar dig pappa och det känns så tomt utan dig. Ditt hus känns så konstigt utan dig pappa.
Begravningen var väldigt fin idag, en underbart vacker dag, en riktigt fin höstdag med rimmfrost i "möröst", högt och klart i luften och strålande sol, det är kallt nu, även när solen lyser, just som det skall vara om hösten.
Jag vill tacka alla som kom för att hedra dig pappa, det rör mig till tårar och det bränner i halsen när jag tänker på den dag som snart är till ända, jag saknar dig och önskar at du fanns kvar här, inte bara i mina tankar.
Det gör ont och jag känner mig så sorgligt till mods, jag vill bara gråta ut min smärta.
Omvärdera!
Nu ska jag omvärdera mina åsikter!
Det är dax att omvärdera mina åsikter. Kanske är mina åsikter föråldrade och allt för färgade av mina rötter?
Jag vet inte, men det kan inte skada att fundera lite mer på varför jag tänker och tycker som jag gör i vissa frågor.
Ännu en dag, ett liv är till ända!
Vi ses pappa, men det kommer att dröja!
Förhoppningsvis ska det dröja en 40-50 år innan vi ses igen på riktigt, tills dess finns du i mina tankar och i mitt hjärta. Tyvärr så måste det räcka.
Du var så stilla och fridfull när du vilade dig den sista dagen i ditt allt för korta jordeliv.
Den 25/7 1945 föddes du på ett sofflock i Björbo - den 17/9 2010 somnade du i en sjukhussäng i Falun.
Jag hoppas att du kännde att vi var där hos dig, vi gick en stund efter att du lämnade rummet, fanns inte mycket mer att säga. Bara att vi älskar dig och imponeras av din tapperhet och den kämpaglöd du visade, du var så fin när du låg där, smalare än vanligt, men det vad du pappa, min egen lilla pappa som är någon annanstans nu!
Vi öppnade fönstret så du fick flyga ut i natten. Här hemma fladdrade lågan av ljuset vi tände för dig, jag somnade den kvällen efter att legat och titta på den oroliga ljuspunkten och när jag vaknade vid 4 tiden på morgonen var du borta.
I ditt hus är det tomt nu, du finns inte där längre, men när jag blundar så ser jag dig sitta under rönnen i skuggan och vila dig en stund. Du har dina blå snickarbyxor och en röd t- tröja på dig, jag sitter brevid dig på trappen till boden, vi dricker kaffe ur dina slitna muggar och småpratar om "Oa- Matta- Ias"
Det gör så ont i mig att tänka på att du är borta, men jag vet att det är så det måste vara nu ett tag. För dig dröjer det inte länge, men för oss här på jorden är väntan lång!
Vi ska ta hand om dina saker och fixa allt, vi ska ha det så bra vi alla kan.
Vi ses snart igen.
Tack för värmen!
Medmännsklighe!
Vilken lycka att mötas av värmen i ett förstående leende, en dämpad och vän röst.
*
Äkta och innerlig medmännsklighet med lugn och trygghet som grund.
*
Det behövs ofast ganska lite, bara ett äkta möte på ett djupare plan, för att orken ska återvända på nytt, med löfte om nya och friska krafter.
*
Tack ni kvinnor som jobbar inom vården, ni är mina hjältar idag! En av er kallar jag för Gudrun, vet inte vad du heter på riktigt, men namnet passar dig så väl, den andra tror jag att heter Sandra. Tack, jag hoppas ni vet att ni gör ert jobb så bra och med en sådan fingertoppskänsla. Jag dröjer mig kvar här en stund ikväll, ljuset är behagligt och fint, det är så stilla och fridfullt, jag sitter och lyssnar på dina stilla andetag pappa, du verkar vara tillfreds och harmonisk för tillfället.
*
Livet känns så behagligt när jag känner att det finns människor runt mig som bryr sig på riktigt.
Tragiskt sa Bill till Bull!
Är det inte tragiskt så säg!
*Attt människor inte vet hur dom ska rösta en vecka innan valet.
*Att egoismen breder ut sig med en sådan fart.
*Att detta land som byggts av arbetare med rött blod i ådrorna kan fostra människor om verkar glömt hela historien.
*Att politikerna ska behöva stå och fiska som dom gör för att folk ska göra sina val.
*Att människor "säljer sig" för en slant i den egna plånboken framför något så mycket större, för samhällets Bästa.
*Att människor beklagar sig över skatter i vårt avlånga land.
*Att människor klagar på höjda bensinpriser.
Är inte välfärden, medmänskligheten och miljön värd mer än så?
Om du någon gång skadat dig så det kom en eller anan droppe blod, vilken färg hade då ditt blod? Var du röd eller blåblodig? Rösta därefter. Då vet du vilka dina sanna rötter är, då kan det inte bli fel!
På kajen i Liverpool!
Vi syns på kajen i Liverpool!
Det är så du brukade säga när jag var yngre.
Nu känner jag så starkt att det är dit du är på väg pappa.
Där finns ingen cancer och sjukdom, där finns bara det friska och starka, där finns glädjen och lyckan.
Jag vet att du kommer att stå där och vänta på mig när jag en dag ska vara nyanländ.
Än kanske det dröjer någon dag innan du går ner till hamnen, du kämpar så tappert fast jag ser hur dina krafter är nästan helt slut.
Jag förstår din önskan om att det snart ska vara slut på denna plåga, jag förstår dig.
Det smärtar mig så att se hur du kämpar.
Ska du inte lägga dig ner och vila en stund nu? Det är inte farligt att blunda en stund pappa min.
När du vaknar så är du frisk igen och benen bär dig, jag vet att du kommer att trivas där!
Så konstigt!
Så konstigt! Livet är så konstigt just nu.
Nya prövningar hela tiden.
*
Nya situationer som får mig att tumla runt som satt jag i en tvättmaskin.
*
Att försöka få hop det "vanliga" livet med detta är sanneligen inte lätt. Det liknar inget annat jag upplevt.
*
Känns som jag står utanför mig själv, ser och hör mig själv på avstånd och det är så overkligt. Jag springer genom en hinderbana, fortare än benen bär mig, ramlar, faller, trillar och reser mig för att fortsätta igen,
måste framåt!
*
Smällarna jag får längs vägen gör inte ont och det förvånar mig. Jag känner ingen fysisk trötthet, bara den psykiska som ligger som ett tjockt blytäcke över mig och hela min omgivning.
*
Jag känner mig förvirrad och undrar vad som är på riktigt och inte.
Händer allt detta just nu och i mitt liv?
Känner mig ganska avtrubbad och känslokall.
Det går tungt!
Livet är en paradox!
Jag är så långt bort från en F1 på plan och slät asfalt det går att komma, jag är mer som en Volvo-valp som tuggar omkring i gytjan långt ute i ödemarken.
Sakta men "säkert" går det frammåt, i sakta mak och med dålig utväxling i lådan...
Jag borde nog öppna första "nöd" brevet och läsa instruktionen noga.
Det är inte motivation som driver mig just nu, nästan bara disiplin!
Följande finns att läsa:
-Det är bara när det går riktigt tungt som det kan gå lätt" Fysiskt tungt och psykiskt låttnad!
Jag läser vidare...
"Gör saker, tvinga mig själv att få saker gjorda, då lättar det...
Gör inte bara sake jag brukar göra...
Kastamig ut i det okända, där finns också det oväntade och okända....
Prata, prata och prata.
Våga vara bland de "udda" människorna, i deras (våran) värld finns inte ordet konstigt inte heller "onaturligt", allt är naturligt och tillåtet där!
Inget är kul eller roligt, bara mer eller mindre tråkigt. Vad är igentligen kul? Jag glider i diket!
Hä bint nö villär Johan!
-"Det passar väll aldrig att dö."
-"Åk hem du och ha det så bra du kan!"
Fast jag vill ju stanna hos dig pappa, jag vill stanna hos dig så länge det bara går min älskade pappa.
Jag vill inte att du ska vara ledsen och rädd, jag vill inte att du ska gå, inte redan.
Jag vill bara att du ska vara hemma när jag riger och undrar hur du har det,
när jag berättar vad "Oa- Matta-Ia" gjort idag.
*
Det finns ingen rättvisa, det kan jag acceptera. Det är bara något som vi människor försöker skapa.
Det finns inget som varar för evige, det finns bara dagar som går och går och som tillslut blir till ända!
Vad vi fyller dem med måste vi själva välja med omsorg för en regnig höstdag är det slut på detta jordeliv.
Det är en väldigt märklig känsla i mig just nu, det är många märkliga känslor i mig. Min egen pappa ska dö och vi gråter tillsammans, vi försöker trösta varandra i soegen och du försöker intala mig att sista loppet är inte kört än. Jag är för klok för att tro dig, men jag försöker låssas, men jag vet vad som väntar.
Jag är ledsen, men jag känner också att jag vågar vara i min egen ångest, jag vågar möta min egen sorg och jag tror att det ger dig tröst pappa.
Nu finns det inget att förlora längre, alla masker ligger på marken och vi möts på riktigt för första och sista gången.
Detta ska jag aldrig glöma, detta ska bli min styrka och vägvisare.
Jag vänjer mig...
Det är både märkligt och inte vad fort det går att vänja sig!
Så sakteligen blir det åter vardag i våra liv, i mitt liv och i andras liv!
Sakta men säkert accepterar jag det faktum vi ställts inför, sakta men säkert förlikas jag med tanken och jag börjar känna mig både gladare och mer hoppfull. Jag vet hur det skall sluta, men resan dit känns säkrare och mindre farlig!
Det är såhär livet är, sorg och smärta är en del av livet, lika väl som glädjen och lycka är det. Det kan tyckas hårt och grymt att säga att det är svängningarna som skapar livet, gick det alltid bra så vore det inte bra så länge, det blir vardag av allt!
Pappa blir piggare och har "återvänt" från det dunkla och förvirrade där han lev ett tag nu, han beskrev det själv som att han levt i en annan värld!
Jag blir tröttare och tröttare, börjar att slappna av lite nu och då kommer tröttheten.
Skönt att komma igång med träningen igen, det ger energi!
Är det magi eller tankens kraft som avgör hur vi tar det som livet ger? Kanske är dessa tu en och samma?
Dödens tåg står på perongen och väntar...
Det är svårt att veta hur döden serut innan jag har sett den i vitögat och bilden klarnar ruskigt fort!
Dödens tåg står på perongen och väntar på min pappa, än vet vi inte om han skall stiga på eller inte.
Det finns ingen mening med att ställa sig sist i kön, placeringen avgör inte vem som skall med eller inte, inte denna gång.
Det enda vi vet att ett ytterst fåtal kan skratta sig lyckliga som slipper åka med denna gång, de absolut flesta måste gå ombord när visslan ljuder. Det är mannen med lien som är konduktör nu. Hur det slutar vet vi alla men det är inte slutet som skrämmer mig mest, det är resan dit!
Sorgen vilar som ett tungt täcke över våra familjer just nu och alla är vi ledsna och gråter. Alla våra farhågot besannades med råge, självklart är det skönt att veta att det vi trodde inte var fel uppfattat och inbildning, men det gör så fruktansvärt ont och det kom så hastigt, nästan från ingenstans.
Jag önskar att gråten kunde komma med full kraft och ge mig vila, men den dröjer!
Det finns så många saker som inte är gjorda och sagda, så många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud, så många minnen och planer.
Att se hur min ena förälders drömmar visnar ner och försvinner, hur de malas ner till intet, hur han tappar sina forna dagars kraft, att veta att slutet är väldigt nära så vida inte ett mirkalel inträffar känns så fruktansvärt hårt.
Inga andra sorger i mitt liv kan mäta sig med detta och jag som trodde att jag upplevt det värsta.
Hur kunde jag vara så blåögd och inte tänka större?
*
Jag försöker förstå svängningarna i mig själv och min omgivning, föröker förstå faserna och hur flöderna går hit och dit, men jag kan inte föreställa mig hur ont det skall göra.
Jag vet att även detta gör mig starkare och mera ödmjuk mot livet själv och att livet går vidare.
Sorgen är hanterbar och inte panikartad, men ack så tung den är att bära. Ur denna smärta föds en "ärlighet" och modet att vara rak, det kommer jag alltid att ha nytta av!
Jag försöker att "hacka" i mig i lagoma bitar för att inte storkna......
Nu tänker jag leva enbart för dagen en tid och lösa problemen när de kommer, låta livet stå still en stund i väntan på konduktörens vissla som skall ljuda inom en relativ snar framtid!
*
Vi fick beskedet i förrgår att pappa har cancer i levern och i skelettet, vilket i sin tur utsöndrar mycket kalk i blodet som gör honom mer eller mindre frånvarande. Dropp och piller lindrar för stunden och gör honom mera klar än utan. Ytterligare prover skall tas för att se om det går att något göra och i såfall vad!
Jag håller tummarna för dig min älskade och fina pappa! Jag älskar dig så otroligt mycket, jag hoppas och tror att du känner och vet det!
Gör du det?
Det finns nog inga bra tillfällen att gråta!
...Eller så är alla tillfällen, bra tillfällen..
När jag läser det jag skrev idag när jag fortfarande var ovetande hur sjuk pappa är tycker jag att jag formulerade mig bra fast jag var som omtöcknad..
Ofta känner jag så när gråten bränner på insidan av ögonlocken och svider i halsen.
Inte nu...senare, då passar det bätter.
Men det "passar" aldrig bättre, lika bra att ta den som den kommer.
Just nu finns det en massa gråt i mig som vill ut i det fria, jag förstår den.
För vem vill vara instängd?
Jag går in i mig själv och vilar där i skydd av mitt yttre, där i mitt innersta hittar jag frid, där kan jag få vara för mig själv och gråta....
Ibland är det svårt att släppa in någon som knackar på, jag försöker laga hålet, fast jag igentligen bara vill ha hjälp att hitta ut igen.
När jag väl hittar styrkan i mig själv går det så mycket enklare att hitta ut igen.
Gång på gång slås jag av hur bra jag är på att spela "defensivt" och på hur dålig jag är på "offensiven"!
Ett bra försvarsspel gör mig väldigt svårslagen, men jag vinner å andra sidan inte heller om inte motståndaren tabbar sig...
Allt är en del av något större!
Gång på gång missar jag det....!
För att sedan helt plötsligt se det så klart, det finns alltid något större och vidare, det verkar inte finnas några begränsningar när jag lyfter blicken och ser sammanhanget. När jag ser hur min lilla bit blir en del av något så mycket större käns det så befriande och skönt!
Som när ett stort ok släpper från mina axlar och det går lätt igen, dimmorna skingras och himlen blir blå!
Jag börjar förstå att det är väldigt viktigt för mig att förstå sammanhangen i livet, komplexiteten gör saker både enklare och svårare. Som jag varit inne på så finns det varken vitt eller svart, det vore för enkelt om det vore så, det finns bara en massa gråskalor där imellan!
Jag vill verkligen inte leva ett liv som är svart eller vit, det saknas så mycket i ett sådant liv och jag känner mig vilsen och tom.
*
Jag vill njuta av nyanserna!!
*
Jag vill känna mig upprymd och hel!!
*
Jag vill känna mig levande!!
*
Jag vill vara Johanowski och det i alla lägen!!
*
Jag trodde nog att det bara var sammanhanget till det stora jag sökte, men det är nog alla sammanhang, i smått OCH stort jag söker!
Bär jag samma tankar som hela männskligheten alltid gjort?
Med ökad ålder och erfarenhet kommer också viljan av att ta ett allt större ansvar för både mig själv, min familj och vårt samhälle!
Ansvaret känns inte längre som en börda, mer som en gåva som jag vill förvalta, utveckla och föra vidare till kommande generationer.....
När livet tar ett steg!
Det är väll just vad det gör lite då och då!
Ständigt kommer jag in i nya faser av livet och många gånger förvånas jag över att jag inte tänkt så mycket på just denna fas!
*ler*
Föräldrar som blir äldre är min nya fas och den har tagit en hel del av min tankeverksamhet nu en tid. Även fast det är det är den naturligaste sak i världen att alla blir äldre så gör det ont att se. Att se sin egen förälder bli äldre och tappa den kraft och styrka som denna bar i sina krafts dagar!
Det känns som om rollerna håller på att förskjutas från att ha varit ganska neutrala under en lång tid, genom hela mitt vuxna liv har vi båda klarat oss själva och nu blir jag mer och mer den som vill vara "förälder".
Det gör ont i mitt inre när jag ser hur kraften minskar i en människa som är min egen förälder, kanske är det min egen dödlighet jag ser och som skrämmer mig?
Kanske lika bra att vänja mig vid ett nytt sorts förhållningssätt. Det känns verkligen som jag vill göra något bra av detta och förändringar sägs ju skappa just förändringar och dessa brukar nästan alltid vara possetiva, kanske kan detta föra oss närmare varandra?
Jag hoppas det!
Med lite mer hjälp och stöd så tror och hoppas jag att en hel del av krafterna som just nu verkar bortblåsta skall komma åter och vara under många långa år igen.
Däremot så har jag växt ännu en bit i mitt liv, nu när jag sett kraftlösheten rakt in i det veka livet!
På ett sätt känner jag mig väldigt tacksam samtidigt som jag varit väldigt orolig, nu känner jag mig trygg och säker igen!
Tack livet!
Det skapas en massa frågor i mig och när jag låter dem vila kommer svaren........
Förändringens tidevarv!
Förändringsprocesser
innebär att sanningar byts mot nya, att gamla invanda mönster ändrar riktning, att det som en gång var tryggheten inte längre är det och att en ny trygghet växer fram!
Jag känner mig som en larv som håller på att kläckas ur min puppa. Jag tror att det är en blomstrande tid som går mig till mötes, men det är också lite otryggt att lämna den lilla värld jag levt så länge i!
Pendeln svänger oftast till raka motsatsen för att sedan hamna i någon form av mittemellan läge. Just nu är jag på väg till ”den andra sidan”, måste dit och vända innan jag kan hitta balansen i läget som är rakt mot solen.
Är det i denna del av livet som synsättet, förväntningarna och värderingar förändras? Det känns som jag håller på att glida över i en ”mognare” fas av livet, som att lågan falnar lite, men fortfarande glöder som Winnerbäck sa!
- Livsfrågorna antar en mer stilla och lugn tillvara och det känns lite ovant mot det jag varit van sedan länge.
Dagar som bara går och går och går...!
Någon sa att dagarna bara går och går...!
Denne någon kunde inte ana, eller så var det just det denne kunde, för dagarna bara går och går, fortare och fortare för varje dag!
Förr kunde jag känna att det var länge till något skulle inträffa, jag längtade och väntade! Nu behöver jag bara blunda en kort sekund och vips så är jag redan där och innan jag hinner blinka är jag förbi det jag väntade på/ längtade efter!
Det är faktiskt lite obehagligt, för jag inser ju att det finns inte en obegränsad mängd med nya dagar, timmglaset har inte hur mycket sant som hellst, allt har ett slut, även om det kan tyckas som mycket avlägset!
Jag brukade skoja och säga att veckan består av två halvdagar, måndag morgon och fredag kväll! Nu är det inte längre ett skoj, det är allvar och verkligen på riktigt!
Har jag blivit fartblind eller är det förhållandet mellan min stigande ålder och timmarnas faktiska längd som spelar mig detta spratt?
Vad ska jag välja bort för att inte känna såhär, för jag tycker verkligen att det är obehagligt!
Jag vill inte leva mitt liv i framtiden, då missar jag ju hela grejen med detta NU!
Någon som har något att tillföra?
Att leva i nuet är verkligen lättare sagt än gjort........
Vad är det för en sjuk värld?
Sitter på tåget mot Sthlm och undra!
Undrar hur det kunde bli såhär?
Mina ögon faller på en liten "finstilt" text på en förpackning. Det står att "små barn aldrig bör stoppa flipplocket" till förpackningen "i munnen". (Jasså, inte det?)
Vem är den texten riktad till?
En normal förälder behöver inte läsa detta för att förstå att det kan innebära kvävning av sitt älskade lilla barn och den som inte kan förstå det läser nog inte heller det "finstilta".
Så vem är det skrivet för?
För tillverkaren av förpacknien! För att ingen ska kunna skylla på den samma om något fruktansvärt "händer"!
Vart tog det egna ansvaret vägen?
Det kanske är dags för en hel värld att vakna, att inse att vi alla bär vårt eget ansvar, det gör ingen annan åt oss. Vi svenskar kanske har levt för skyddade under allt för lång tid?
Eget ansvar är inget negativt, jag vill se det som en möjlighet att välja hur just mitt liv skola utformas.
Vad är vi utan ansvar och möjlighet att välja? Lätt att se sig själv som offer för yttre omständigheter som vi inte själva kan påverka!
En gamal text om hur en ledare/ chef skall vara säger att "han skyller ALDRIG ifrån sig"
Skönt att sitta i passagerarsätet och vila en stund!
Jag njuter av att vara passagerare, men oftast vill jag köra själv!
Vilken behaglig och skön känsla, riktigt fridfullt att få sitta här och vila mig en stund innan det är min tur att köra igen!
Att bara få vara en betraktare är skönt ibland.
Växelvis dragning, en parhäst att dela bördan med, någon som axlar oket och lyfter mig när jag behöver vila.
Det är en trygghet värd sitt namn!
Det är så mycket lättare att se det som händer och sker vid sidan av vägen när jag slipper ha fokus rakt fram!
