Ännu en dag, ett liv är till ända!
Vi ses pappa, men det kommer att dröja!
Förhoppningsvis ska det dröja en 40-50 år innan vi ses igen på riktigt, tills dess finns du i mina tankar och i mitt hjärta. Tyvärr så måste det räcka.
Du var så stilla och fridfull när du vilade dig den sista dagen i ditt allt för korta jordeliv.
Den 25/7 1945 föddes du på ett sofflock i Björbo - den 17/9 2010 somnade du i en sjukhussäng i Falun.
Jag hoppas att du kännde att vi var där hos dig, vi gick en stund efter att du lämnade rummet, fanns inte mycket mer att säga. Bara att vi älskar dig och imponeras av din tapperhet och den kämpaglöd du visade, du var så fin när du låg där, smalare än vanligt, men det vad du pappa, min egen lilla pappa som är någon annanstans nu!
Vi öppnade fönstret så du fick flyga ut i natten. Här hemma fladdrade lågan av ljuset vi tände för dig, jag somnade den kvällen efter att legat och titta på den oroliga ljuspunkten och när jag vaknade vid 4 tiden på morgonen var du borta.
I ditt hus är det tomt nu, du finns inte där längre, men när jag blundar så ser jag dig sitta under rönnen i skuggan och vila dig en stund. Du har dina blå snickarbyxor och en röd t- tröja på dig, jag sitter brevid dig på trappen till boden, vi dricker kaffe ur dina slitna muggar och småpratar om "Oa- Matta- Ias"
Det gör så ont i mig att tänka på att du är borta, men jag vet att det är så det måste vara nu ett tag. För dig dröjer det inte länge, men för oss här på jorden är väntan lång!
Vi ska ta hand om dina saker och fixa allt, vi ska ha det så bra vi alla kan.
Vi ses snart igen.
