Dödens tåg står på perongen och väntar...
Det är svårt att veta hur döden serut innan jag har sett den i vitögat och bilden klarnar ruskigt fort!
Dödens tåg står på perongen och väntar på min pappa, än vet vi inte om han skall stiga på eller inte.
Det finns ingen mening med att ställa sig sist i kön, placeringen avgör inte vem som skall med eller inte, inte denna gång.
Det enda vi vet att ett ytterst fåtal kan skratta sig lyckliga som slipper åka med denna gång, de absolut flesta måste gå ombord när visslan ljuder. Det är mannen med lien som är konduktör nu. Hur det slutar vet vi alla men det är inte slutet som skrämmer mig mest, det är resan dit!
Sorgen vilar som ett tungt täcke över våra familjer just nu och alla är vi ledsna och gråter. Alla våra farhågot besannades med råge, självklart är det skönt att veta att det vi trodde inte var fel uppfattat och inbildning, men det gör så fruktansvärt ont och det kom så hastigt, nästan från ingenstans.
Jag önskar att gråten kunde komma med full kraft och ge mig vila, men den dröjer!
Det finns så många saker som inte är gjorda och sagda, så många tankar och funderingar som snurrar i mitt huvud, så många minnen och planer.
Att se hur min ena förälders drömmar visnar ner och försvinner, hur de malas ner till intet, hur han tappar sina forna dagars kraft, att veta att slutet är väldigt nära så vida inte ett mirkalel inträffar känns så fruktansvärt hårt.
Inga andra sorger i mitt liv kan mäta sig med detta och jag som trodde att jag upplevt det värsta.
Hur kunde jag vara så blåögd och inte tänka större?
*
Jag försöker förstå svängningarna i mig själv och min omgivning, föröker förstå faserna och hur flöderna går hit och dit, men jag kan inte föreställa mig hur ont det skall göra.
Jag vet att även detta gör mig starkare och mera ödmjuk mot livet själv och att livet går vidare.
Sorgen är hanterbar och inte panikartad, men ack så tung den är att bära. Ur denna smärta föds en "ärlighet" och modet att vara rak, det kommer jag alltid att ha nytta av!
Jag försöker att "hacka" i mig i lagoma bitar för att inte storkna......
Nu tänker jag leva enbart för dagen en tid och lösa problemen när de kommer, låta livet stå still en stund i väntan på konduktörens vissla som skall ljuda inom en relativ snar framtid!
*
Vi fick beskedet i förrgår att pappa har cancer i levern och i skelettet, vilket i sin tur utsöndrar mycket kalk i blodet som gör honom mer eller mindre frånvarande. Dropp och piller lindrar för stunden och gör honom mera klar än utan. Ytterligare prover skall tas för att se om det går att något göra och i såfall vad!
Jag håller tummarna för dig min älskade och fina pappa! Jag älskar dig så otroligt mycket, jag hoppas och tror att du känner och vet det!
Gör du det?
