Jag vänjer mig...
Det är både märkligt och inte vad fort det går att vänja sig!
Så sakteligen blir det åter vardag i våra liv, i mitt liv och i andras liv!
Sakta men säkert accepterar jag det faktum vi ställts inför, sakta men säkert förlikas jag med tanken och jag börjar känna mig både gladare och mer hoppfull. Jag vet hur det skall sluta, men resan dit känns säkrare och mindre farlig!
Det är såhär livet är, sorg och smärta är en del av livet, lika väl som glädjen och lycka är det. Det kan tyckas hårt och grymt att säga att det är svängningarna som skapar livet, gick det alltid bra så vore det inte bra så länge, det blir vardag av allt!
Pappa blir piggare och har "återvänt" från det dunkla och förvirrade där han lev ett tag nu, han beskrev det själv som att han levt i en annan värld!
Jag blir tröttare och tröttare, börjar att slappna av lite nu och då kommer tröttheten.
Skönt att komma igång med träningen igen, det ger energi!
Är det magi eller tankens kraft som avgör hur vi tar det som livet ger? Kanske är dessa tu en och samma?
