Solen skiner över taket!
Här på mitt kontor kan jag se solen komma vandrande över taknocken för att sedan lysa rakt in genom mitt fönster som vetter mot söder. Sitter och tänker på att det är sommar och att vi nu närmar oss sommarens sista månad, redan på väg mot höst alltså! vart tog tiden vägen?
Mina dagar har varit fylld med arbete, kroppsarbete som jag gillar så mycket, men det har inte blivit någon tid för bad, bara några snabbdopp med syfte att svalka eller tvätta mig ren. Var somrarna såhär även förr? När jag var liten vill jag minnas att vi badade en massa gånger, var det så eller minns jag bara det som var roligt?
I bilen hit i morse slog det mig, igen! Vad är det som är viktigaste i livet? ja förutom att ha hälsan alltså! Jo, det är relationer till mina nära och kära! Jag är inte den bästa att odla dessa, djupt i mig finns det en drivkraft som vill få mig att skapa, inte relationer utan monument! Saker som skall finnas även när jag inte längre gör det. Varför är det så?
Jag gör det nästan omedvetet, det bara "blir".
Jag kan känna mig lite sotis på människor som är så "levande", dom bryr sig inte lika mycket och saker och ting, dom bara "är" och är nöjda med det! Dom utstrålar en sorts livsglädje som jag också vill ha, det är något i deras blick som försöker säga mig något på ett språk jag inte förmår att förstå!
Det verkar vara en ojämlikhet på denna punkt mellan kvinnor och män, det är bara hos just kvinnor jag kan se detta. Finns det inte bland oss karlar? Vad gör kvinnorna så levande? är det generna och uppfostran som gör dem till dem de är?
Dom bär barnet i magen, dom föder det och ammar det. Dom är hemma när barnen är små eller sjuka, dom har den bästa kontakten med sina barna och andra släktingar.
Vi karlar vi arbetar och skapar "trygghet" i form av hårda saker. Vi skaffar tak över huvudet, vi skapar värme i form av en brasa, inte alls lika bra på att skapa värme genom vårt hjärta!
Kvinnorna lagar mat och ger sin omsorg i det lilla och vi är mer klumpiga och tafatta.
Vi karlar behöver kvinnan, men behöver hon oss?
Det rullar på!
Som livet är som mest!
Varför har jag blivit så trygg i känslan av vemod och stillhet? Varför har jag inte lärt mig att bli minst lika trygg i glädje och glam?
När jag ser tillbaka på mig själv och mitt liv förstår jag, och förundras över, att jag lärt mig att känna en sorts trygghet i vemodet i mitt bröst. Trygghet kan tydligen även finnas i sådant som inte borde vara trygghet, i något som kanske kan ses som negativt har jag hittat min trygghet!
Nu vill jag hitta min trygga punkt i livet i glädjen, i det som gör livet trevligt och ljust! Hög tid att anta nästa utmaning i detta evinnerliga och märkliga jordeliv!
Men, jag kan inte låta bli att tycka att vemod är vackert!
Ikväll är vinden stilla
det var så stormigt hela dan.
Bakom Västerbron går solen ner i rött,
det är nästan tyst.
Som ett obehagligt allvar
drar sig hösten in i stan.
Det finns en doft av allt i mörkret, kallt och blött,
och nästan tyst.
Ensamma dar, väldiga värld,
orden ekar i hennes röst.
Ingen sömn och inga svar.
Ingenting kvar mer än ett rostigt svärd,
som hugger och vrider sig i ditt bröst.
Vi ses på hjärtats bar,
det här är brustna hjärtans höst.
Här är timmarna av ovisshet
poeternas bensin
här är natten när vi räknar våra stygn
allt gick så fort
Du kan dränka dig i minnen
eller litervis med vin
du kan sjunka ner i sörjan och vända dygn
men allt är gjort.
Så nära!
Jag tror mig vara såå nära att "trilla" över kanten till lyckans eviga land, jag är uppe och nosar och kan se passagen mer eller mindre tydligt, men sedan faller jag tillbaks en bit i klungan för att göra ett nytt "spurt" försök!
Jag vill ju dit, så gärna!!
Vill känna segerns sötma i min mun!
Min utväxling är lite klen och jag vet inte riktigt hur jag skall kunna höja farten mer, kanske är det någon tand i kedjekransen som rent av saknas? Har jag inte byggt drevsatsen kraftigt nog?
Jag har ingen lust att dyka ner i djupet och ta sats igen, jag avvaktar nog en stund till här en bit bak i klungan och väntar, väntar på rätt ögonblick. Jag är ganska nöjd av att ligga väl med i ledarklungan och det är ganska tryggt här, tar inte så mycket på krafterna att ligga i ryggen på killen framför.
Blir det långtråkigt så gör jag väll en tokspurt, det må bära eller brista, kommer ju nya chanser!
Att ha tålamod är så tålamodskrävande!
Kanske kan jag lära mig några bra knep i väntan?
Vemodig
Det är lite så jag känner mig just nu! Vemodig och lite lågmäld, lite sorgsen utan att riktigt ha en förklaring varför.
Kan tänka mig att en stor öde parkeringsplats kan känna sig så just nu. Solen har skinit i flera dagar, känns i luften att det är annat vänder på ingående, fåglarna flyger lägre i dag och det har börjat blåsa lit.
Semestern är slut för denna gång, nu på måndag börjar jag jobba igen, men bara för några veckor!
Timmermannen - en sägen!
En berättelse om en timmerman
Den historia ni nu skall få höra handlar om en timmerman som levde i ett blå- gult kungarike med stolta anor från forna dagar.
Timmermannen kom till jorden i en tid när kärlek och glädje var självklar och han såg ljuset först i en barnaskara på tre.
Redan i unga år kände han sig "dragen" till de material som naturen själv skapat, till trä! Lyckan i att kunna skapa starka och vackra ting med sina händer och slipade verktyg gav honom en känsla av välbehag och ett inre lugn, många gånger under sin uppväxt genom ungdomsåren och sedan vidare genom livet hittade han frid i detta skapande och med tiden blev det en stor del av hans personlighet! Denna koppling till det förflutna fungerade även som en sorts bro till sin fader.
Nu skall vi inte gå händelserna i förväg, vi backar några steg och tittar lite närmre på vad som kan ha format denna man till den han blev.
Att vara "diplomatisk" kan vara både bra och dåligt. Så var det också för timmermannen. Det var som sagt inte bara fördelar med detta synsätt. Han kunde se ganska tydliga spår i sitt ursprung och förstå varifrån han fått denna ådra. Ibland önskade han att han lärt sig att vara mera rak i sitt sätt mot säg själv och andra, detta var hans strävan och han övade sig och långsamt ökade hans färdigheter även i denna konst.
Denna färdighet skulle komma att sättas på svåra prov under olika perioder under timmermannens liv. Han hade flera gånger gått vilse och hamnat långt bort i den stora och mörka vildmarken. Orosmolnen hade växt sig mörkare och mörkare och under vissa stunder kunde han knappt se händerna framför sig när han famlade i skymningslandet.
Som genom ett trollslag hade han hittat vägen tillbaks när det såg som värst ut. Till en början trodde han att det bara var något som hände, inget han kunnat påverka själv. Men med tiden lärde han sig att förstå att det var han själv som skapade sina egna förutsättningar och att världskartan fanns där även när han blundade. Tilliten till livet var en ny erfarenhet som han förstod att han skulle ha stor nytta av.
Han började inse efter många svåra stunder att livet handlar om att kunna förlåta sig själv och inte vänta på att bli förlåten av andra. Han hade förrått människor som levt nära inpå sin egen själv vid några tillfällen och insikten om att han även förrådde sin egen själ i dessa stunder smakade länge beskt i hans mun.
Som många unga män på den tiden när det begavsig fanns det en hemlig ungdomskärlek som han låtit spöka allt för länge, som han låtit gå före så mycket annat i sitt hjärta. Hemlighet kanske är fel ord, andra förstod nog och han själv förnekade. En regnig höstdag kastade han så av sig detta ok han burit för att fortsätta sin vandrig med en betydligt lättare packning.
Hans slutsats av detta blev att man aldrig får förråda de som lever inpå sin själv och att i det innersta av hjärtat finns det bara plats för en enda liten droppe blod. Det var där inne i det innersta han ville fylla sitt hjärta med sann och ärlig innerlighet.
Historien slutar inte här och nu, nej se den fortsätter än en lång tid, men hur det går vet jag ej. Inte ännu. men jag är övertygad om att det kommer att gå vår timmerman väl!
