johanowski

Nu ska jag omvärdera mina åsikter!

Det är dax att omvärdera mina åsikter. Kanske är mina åsikter föråldrade och allt för färgade av mina rötter?

Jag vet inte, men det kan inte skada att fundera lite mer på varför jag tänker och tycker som jag gör i vissa frågor.

Vi ses pappa, men det kommer att dröja!

Förhoppningsvis ska det dröja en 40-50 år innan vi ses igen på riktigt, tills dess finns du i mina tankar och i mitt hjärta. Tyvärr så måste det räcka.

Du var så stilla och fridfull när du vilade dig den sista dagen i ditt allt för korta jordeliv.
Den 25/7 1945 föddes du på ett sofflock i Björbo - den 17/9 2010 somnade du i en sjukhussäng i Falun.

Jag hoppas att du kännde att vi var där hos dig, vi gick en stund efter att du lämnade rummet, fanns inte mycket mer att säga. Bara att vi älskar dig och imponeras av din tapperhet och den kämpaglöd du visade, du var så fin när du låg där, smalare än vanligt, men det vad du pappa, min egen lilla pappa som är någon annanstans nu!

Vi öppnade fönstret så du fick flyga ut i natten. Här hemma fladdrade lågan av ljuset vi tände för dig, jag somnade den kvällen efter att legat och titta på den oroliga ljuspunkten och när jag vaknade vid 4 tiden på morgonen var du borta.

I ditt hus är det tomt nu, du finns inte där längre, men när jag blundar så ser jag dig sitta under rönnen i skuggan och vila dig en stund. Du har dina blå snickarbyxor och en röd t- tröja på dig, jag sitter brevid dig på trappen till boden, vi dricker kaffe ur dina slitna muggar och småpratar om "Oa- Matta- Ias"

Det gör så ont i mig att tänka på att du är borta, men jag vet att det är så det måste vara nu ett tag. För dig dröjer det inte länge, men för oss här på jorden är väntan lång!

Vi ska ta hand om dina saker och fixa allt, vi ska ha det så bra vi alla kan.

Vi ses snart igen.

Medmännsklighe!

Vilken lycka att mötas av värmen i ett förstående leende, en dämpad och vän röst.
*
Äkta och innerlig medmännsklighet med lugn och trygghet som grund.
*
Det behövs ofast ganska lite, bara ett äkta möte på ett djupare plan, för att orken ska återvända på nytt, med löfte om nya och friska krafter.
*
Tack ni kvinnor som jobbar inom vården, ni är mina hjältar idag! En av er kallar jag för Gudrun, vet inte vad du heter på riktigt, men namnet passar dig så väl, den andra tror jag att heter Sandra. Tack, jag hoppas ni vet att ni gör ert jobb så bra och med en sådan fingertoppskänsla. Jag dröjer mig kvar här en stund ikväll, ljuset är behagligt och fint, det är så stilla och fridfullt, jag sitter och lyssnar på dina stilla andetag pappa, du verkar vara tillfreds och harmonisk för tillfället.
*
Livet känns så behagligt när jag känner att det finns människor runt mig som bryr sig på riktigt.

Är det inte tragiskt så säg!

 *Attt människor inte vet hur dom ska rösta en vecka innan valet.

*Att egoismen breder ut sig med en sådan fart.

*Att detta land som byggts av arbetare med rött blod i ådrorna kan fostra människor om verkar glömt hela historien.

*Att politikerna ska behöva stå och fiska som dom gör för att folk ska göra sina val.

*Att människor "säljer sig" för en slant i den egna plånboken framför något så mycket större, för samhällets Bästa.

*Att människor beklagar sig över skatter i vårt avlånga land.

*Att människor klagar på höjda bensinpriser.

Är inte välfärden, medmänskligheten och miljön värd mer än så?

Om du någon gång skadat dig så det kom en eller anan droppe blod, vilken färg hade då ditt blod? Var du röd eller blåblodig? Rösta därefter. Då vet du vilka dina sanna rötter är, då kan det inte bli fel!

Vi syns på kajen i Liverpool!

Det är så du brukade säga när jag var yngre.
Nu känner jag så starkt att det är dit du är på väg pappa.
Där finns ingen cancer och sjukdom, där finns bara det friska och starka, där finns glädjen och lyckan.

Jag vet att du kommer att stå där och vänta på mig när jag en dag ska vara nyanländ.
Än kanske det dröjer någon dag innan du går ner till hamnen, du kämpar så tappert fast jag ser hur dina krafter är nästan helt slut.

Jag förstår din önskan om att det snart ska vara slut på denna plåga, jag förstår dig.
Det smärtar mig så att se hur du kämpar.

Ska du inte lägga dig ner och vila en stund nu? Det är inte farligt att blunda en stund pappa min.

När du vaknar så är du frisk igen och benen bär dig, jag vet att du kommer att trivas där!

Så konstigt! Livet är så konstigt just nu.

 Nya prövningar hela tiden.
*
 Nya situationer som får mig att tumla runt som satt jag i en tvättmaskin.
*
 Att försöka få hop det "vanliga" livet med detta är sanneligen inte lätt. Det liknar inget annat jag upplevt.
*
Känns som jag står utanför mig själv, ser och hör mig själv på avstånd och det är så overkligt. Jag springer genom en hinderbana, fortare än benen bär mig, ramlar, faller, trillar och reser mig för att fortsätta igen,
måste framåt!
*
Smällarna jag får längs vägen gör inte ont och det förvånar mig. Jag känner ingen fysisk trötthet, bara den psykiska som ligger som ett tjockt blytäcke över mig och hela min omgivning.
*
Jag känner mig förvirrad och undrar vad som är på riktigt och inte.
Händer allt detta just nu och i mitt liv?

Livet är en paradox!

Jag är så långt bort från en F1 på plan och slät asfalt det går att komma, jag är mer som en Volvo-valp som tuggar omkring i gytjan långt ute i ödemarken.

Sakta men "säkert" går det frammåt, i sakta mak och med dålig utväxling i lådan...

Jag borde nog öppna första "nöd" brevet och läsa instruktionen noga.
Det är inte motivation som driver mig just nu, nästan bara disiplin!

Följande finns att läsa:
-Det är bara när det går riktigt tungt som det kan gå lätt" Fysiskt tungt och psykiskt låttnad!

Jag läser vidare...
"Gör saker, tvinga mig själv att få saker gjorda, då lättar det...

Gör inte bara sake jag brukar göra...

Kastamig ut i det okända, där finns också det oväntade och okända....

Prata, prata och prata.

Våga vara bland de "udda" människorna, i deras (våran) värld finns inte ordet konstigt inte heller "onaturligt", allt är naturligt och tillåtet där!

-"Det passar väll aldrig att dö."

-"Åk hem du och ha det så bra du kan!"

Fast jag vill ju stanna hos dig pappa, jag vill stanna hos dig så länge det bara går min älskade pappa.
Jag vill inte att du ska vara ledsen och rädd, jag vill inte att du ska gå, inte redan.

Jag vill bara att du ska vara hemma när jag riger och undrar hur du har det,
när jag berättar vad "Oa- Matta-Ia" gjort idag.

*

Det finns ingen rättvisa, det kan jag acceptera. Det är bara något som vi människor försöker skapa.
Det finns inget som varar för evige, det finns bara dagar som går och går och som tillslut blir till ända!

Vad vi fyller dem med måste vi själva välja med omsorg för en regnig höstdag är det slut på detta jordeliv.

Det är en väldigt märklig känsla i mig just nu, det är många märkliga känslor i mig. Min egen pappa ska dö och vi gråter tillsammans, vi försöker trösta varandra i soegen och du försöker intala mig att sista loppet är inte kört än. Jag är för klok för att tro dig, men jag försöker låssas, men jag vet vad som väntar.

Jag är ledsen, men jag känner också att jag vågar vara i min egen ångest, jag vågar möta min egen sorg och jag tror att det ger dig tröst pappa.

Nu finns det inget att förlora längre, alla masker ligger på marken och vi möts på riktigt för första och sista gången.

Detta ska jag aldrig glöma, detta ska bli min styrka och vägvisare.