Om att klia tills det blöder, om att bromsa i tid och om att stanna upp en stund!
Det går inte att köra hur fort som hellst hur länge som hellst!
(Tillslut svänger vägen och då blir det buligt)
Att vara fartblid betyder nog att jag blivit blind för farten. Omöjligt att upptäcka innefrån min bubbla, med antagligen väldigt tydligt utanför. Där är just det klivet jag tog idag, klev utanför och tittade på mig själv och insåg rätt snabbt att det är dax för en liten fika paus, ett litet avbrott för att inte bara underhålls ladda mina batterier. Nu måste jag starta om hela mig själv och vila en stund utan krav för att komma tillbaks med full kraft igen.
Att det ska vara så svårt att inse att farten sakta men säkert sjunker när vilan inte blir nog lång och regelbunden. På det stora hela tjänar jag på att stanna upp ibland och reflektera en stund innan jag trycker på gasen igen.
Stresshalten stiger i kroppen och ekorrhjulet måste snurra fortare och fortare för varje dag för att fungera som bromsmedusin.
Nu ska jag jorda mig själv och låta själen andas en stund.
Den största tacksamheten skapas när huvudvärk släpper. Min största och viktigaste uppgift i livet är att vara frisk så jag orkar allt som jag måste orka!
