Hur kommer det sig att vi bedömer chanser och risker olika?
Hur kommer det sig att vi bedömer chanser och risker olika?
I grunden så är det samma sak, fast det ena påverkar oss positivt och det andra negativt.
Om vi tar det här med chansen att vinna ”drömvinsten” på lotto, med en enkelrad, så är chansen en på 336 miljoner. Ändå så spelar vi, och hoppas att vinna. Trots att chansen är så liten.
Totalt så spelar vi svenskar på alla spel för ca 36,5 miljarder kronor per år, eller utslaget per person, ca 5000 kronor. Per år!
I Sverige finns det enligt SCB, 1 997 244 lägenheter i småhus.
Risken att drabbas av en brand i ett av dessa småhus och som räddningstjänsten behöver rycka ut på,
är en på 530.
Det skulle innebära att chansen, eller är det risken, att drabbas av brand i sin villa, är ca 634 tusen gånger större, än att vinna ”drömvinsten”. Ändå tänker vi om bränder att ”det drabbar inte mig”. När vi istället borde tänka tvärt om. Det kan hända mig!
Att pengar går upp i rök när vi spelar för dem, det kan man väl acceptera, men när hus och hem, samt människoliv går upp i rök, för att vi inte vill satsa tillräckligt på vårt eget skydd, det har jag svårare att förstå.
Detta text har jag hämtat på följande sida: http://brandskyddsforeningen.blogg.viivilla.se/
Jag ar en "doer"!
Om att klia tills det blöder, om att bromsa i tid och om att stanna upp en stund!
Det går inte att köra hur fort som hellst hur länge som hellst!
(Tillslut svänger vägen och då blir det buligt)
Att vara fartblid betyder nog att jag blivit blind för farten. Omöjligt att upptäcka innefrån min bubbla, med antagligen väldigt tydligt utanför. Där är just det klivet jag tog idag, klev utanför och tittade på mig själv och insåg rätt snabbt att det är dax för en liten fika paus, ett litet avbrott för att inte bara underhålls ladda mina batterier. Nu måste jag starta om hela mig själv och vila en stund utan krav för att komma tillbaks med full kraft igen.
Att det ska vara så svårt att inse att farten sakta men säkert sjunker när vilan inte blir nog lång och regelbunden. På det stora hela tjänar jag på att stanna upp ibland och reflektera en stund innan jag trycker på gasen igen.
Stresshalten stiger i kroppen och ekorrhjulet måste snurra fortare och fortare för varje dag för att fungera som bromsmedusin.
Nu ska jag jorda mig själv och låta själen andas en stund.
Den största tacksamheten skapas när huvudvärk släpper. Min största och viktigaste uppgift i livet är att vara frisk så jag orkar allt som jag måste orka!
