Allt har ett slut!
Så, det var ett tag sedan jag var in här och skrev något, har mestadels läst andras bloggar och min egen...
Ganska givande faktiskt, givande ur olika synvinklar. Bäst gillar jag nog det jag själv skrivit!
Det börjar närma sig ett år nu, sedan pappa dog. För ett år sedan var han svårt sjuk men det visste vi inte, inte hur illa det var iaf. Han skulle ha fyllt 66 nästa måndag, den 25/7. Men så blir det inte.
Jag antar att det är med tanke på pappa, hans sjukdom och död som mina tankar går i dessa banor. Jag har ängnat de senaste månaderna på att konstatera att det ligger utanför våra hjärnors kapasitet att förstå att det faktiskt finns ett slut och efter detta finns det inget, inget!
Allt som vi människor känner till har en början och ett slut, MEN innan början och efter slutet finns det något. Men inte i detta fall. Det trodde jag tidigare, men det gör jag inte mer. Det är en svindlande tanke att livet kan ta slut, vilket det också kommer att göra. Sedan är det bara slut. Konstigt, jag kan inte riktigt greppa tanken, även om jag börjar närma mig den.
Innan vi föds finns vi ju inte, det är mindre konstigt för mig. men om vi inte finns innan vi föds så blir det mindre konstigt att vi inte finns mer efter att vi dör.
Jag troratt vi består av kroppen, själen och anden!
Kroppen, den ser jag som ett verktyg, som ett par skor som blir slitna och slängs när de gjort sitt. Så även med min kropp. Den skall återgå till naturen en dag.
Själen, den är den som gör mig till den jag är. Johan Pettersson med alla mina tankar och känslor. Den tror jag att försvinnenr när vi dör.
Anden, den tror jag är vad som överlever döden, den tror jag vi alla lånat en liten del av från något så stort och fint att vi inte kan begripa det, jag tror den återgår dit den kom från, helt ovetande om att den varit en del av mig, min livslåga, gnistan som blåste in i mig den dagen jag blev jag.
Det är konstigt, jag trodde vi skulle komma till någon sorts himmel när vi dör, men nu tror jag inte så mer, det verkar bara vara en yttring av våra små människohjärnor, något vi hittat på för att det inte skall skrämma oss att dör.
Ibland kan jag undra hur allt kommer sig att vi finns, varför? Nu är det uppenbarligen så att vi gör det och den stund jag har här mellan inget och inget är lika bra att gilla och göra något skoj av. Sedan att jag är rätt dålig på att leva efter min nya insikt är en annan sak, men jag kan ju bli bättre på detta.
