Ensam är stark!
Det sägs ju vara fel, att ensam inte är stark!
Men jag tror att det är en förutsättning för att "lyckas".
Vi föds ensamma, vi dör ensamma och vi lever endast i oss själva. Vi har människor som står oss väldigt nära, barn, föräldrar, käresta mm.
...Men...
Även om det finns människor omkring oss i mer eller mindre delar av livet så har vi bara oss själva!
Ensamhet klingar så negativt i många människors sätt att se på det mest naturliga, ja efter att dö, som finns.
Att vara stark i sin ensamhet, i sig själv och verkligen trivas med det, det är nog en förutsättning för att kunna vara i tvåsamhet!
Inget är bättre än sin svagaste länk, inte kedjan och inte relationerna i livet heller.
Jag älskar min ensamhet, det blir tydligare nu när jag lever i "tvåsamhet". Vilket jag också tycker att är helt underbart. Men det finns inget som slår min egen ensamhet.
Som tur är finns det faktiskt en hel del tid även när vi är två att vara ensam och underhåller jag denna egna tid så behöver jag inte så mycket varje gång!
Jag tror att världen skulle bli så mycket finare och renare, helt enkelt bätre om människor lärde sig att vara ensamma med sig själv, helt uten yttre stimulans under ganska långa stunder.
Har man en gång fått smak på ensamheten så finns behovet alltid där....
Nu kom Pärlan in här, henne vill jag inte vara utan, hon är mig så kär, kanske är det därför det är svårare nu att vara ensam? *ler*
