semester!
I ett land, långt bort i fjärran, där månen står rakt upp i skyn och syrsorna sjunger en januarikväll.
Där lever vi som strutsar med huvudet djupt ner i vulkansanden, där frossar vi som vildar och visar helt ogenerat vad vi blivit. Rovdrift är inte ord nog, kanske skövling bättre kan beskriva vad vi ängnar vår tid till. Jag undrar varför jag förfäras så över människokroppens förfall?
Varför?
Är det min egen rädsla för att bli så som gör sig påmind?
Kommentarer
Trackback
