johanowski

Det tar en stund att förstå mig själv!


Nu har jag kommit till den dagen jag så länge längtat efter, den dagen jag jobbat så hårt för att skall komma. Den har alltid kännts så avlägsen och difus, svår att få något verkligt grepp om.

Jag visste att den närmade sig och jag har varit förväntansfull och glad, med framtiden är alltid så svår att ta på, det är först när den står där vid dörren och knackarpå den verkligen visar sitt rätta ansikte. Framtiden kan komma så "plötsligt" och lite oanonnserad. Ungefär som om tåget jag sitter och väntar på kommer in på stationen innan avsedd tid!

Nu är den här och det påverkar mig mer än jag kunte föreställa mig.

Vi skall bli en familj!

*glad*

Under många år har jag byggt mina skyddsmurar för att överleva och skydda mig från smärta, ibland har jag byggt vissa murar för starka och hårda, inte gjort dem så mjuka och smidiga som jag tror är det bästa. För stor "marginal" är inte alltid så bra.

Smidighet är oftast bättre än råstyrka!

Nu när jag låter mina murar falla känner jag mig lite naken och tar det lite varligt, likt en katt som för första gången kommer till ett nytt ställe vill jag smyga fram och titta på allt några gånger innan jag känner mig trygg igen.


Det är en stor omställning efter att levt själv så länge att flytta ihop, bilda en liten familj. Tre människor som skall sammanfogas, där alla skall trivas och kunna utvecklas.

Jag insåg igår att det är lätt att låta mig "flyta med" och kanske ta lite för lätt på saken, men jag såg mitt lilla felsteg och det gjorde mig faktiskt ledsen.

Jag backar hem och tar ett nytt tag och gör det lite bättre idag igen, nu med betydligt mer öppna ögon!


Utan utmaningar - Ingen utveckling!!

Min son är så klok och "vuxen", men han är "bara" 7 år och ibland glömmer jag detta! Jag skall ta detta med mig och göra något bra av min nya insikt.

Tack livet för att du tror på mig, för att du älskar mig och för att jag får möjligheten att lära mig!