johanowski

På mammas gata, på vår egen baksida
Kan ju tyckas som en självklarhet att vi lättast gör oss förstådda på vårt eget modersmål!
 
Varför är det då inte lika själklart att vi förstår att sända på samma "frekvens" som de människor vi försöker kommunicera med. Om radion brusar försöker vi "ratta" in rätt frekvens för att höra bättre, svårt att få ett sammanhang i bruset!

Om "ekot" på det vi sänder ut inte stämmer finns det nog mer att justera på!

Kan det vara så att vi inte förstår att det "brusar"? Skulle det kunna vara orsaken till att vi inte försöker justera frekvensen vi sänder och tar emot på?

Varför är det så mycket lättare att prata med vissa människor och svårare med andra? Är det erfarenheterna som går isär eller är det förmågan och viljan att kunna vrida på rattarna tills bruset minskar och förhoppningsvis försvinner?

Är det bara en fråga om att våga "öppna" sig fullt och helt?

"- Om jag öppnar mitt hjärta så ser du mig........"

Att vara "kär" i sig själv
En tanke föds och växer till en hel fundering! En fundering som handlar om att kunna förstå förmågan om att kunna känna känslan av att vara kär i mig själv!

*ler*

Jag har börjat fundera på mina små "kickar" som jag nämnt tidigare, det slog mig om att de bästa sättet jag kan förklara hur det känns är att försöka likna det vid känslan av att vara kär, kär i mig själv!

Alla vill vi ha för att må bra! Är det möjligt att kunna ge det mesta av det vi behöver till oss själva? Jag tror mig vete att det faktiskt går. Rent teoretiskt borde vi kunna ge oss själva ALLT vad vi behöver, men rent praktiskt så finns det nog en begränsning och den består i att vi är mänskliga!

Det vore omänskligt att vara omänsklig.

*ler*

Min tes består i att när vi "lär" oss denna förmåga att vara kära i oss själva så "kräver" vi mindre från andra och kan därigenom se och älska andra för vilka dom är betydligt lättare.

Vi kräver inte att få av andra för att vi själva ska må bra!

- Märkliga värld, väldiga värld -