johanowski

Vart ska jag börja??
Julgransplundring i Dalvik i går och i natt, helt galet som vanligt, men väldigt kul som vanligt!! *ler* Larsa bjöd på mat och dricka som "sig bör", han hade gjort smällkarameller med öl i, så det var en ren fröjd att "plundra" granen. Sedan sågade han ner sin 5 meters gran med sticksåg och fällde den rakt i soffan. *asg* Glittret blev turbaner. *ler*

Där själen får ro!
Efter en sen brunsch gled jag ut på Ösjöns is, jag färdades i rak motvind från båthamnen i Ornäs och mot Storsund, härligt mör i baksidan på överarmarna efter stakningen. *ler* Jag tog sydsidan västerut och åkte strandnära friåkning, helt fantastiskt underbart att nästan "sväva" fram helt ljudlöst, så nära landbacken, hittade lä och medvind. Marken på land var knappt snötäckt, men kung Bores grepp är så vackert, så stilla, så fridfullt! Hela naturen ligger och vilar, slumrar och väntar på den nalkande våren som skall stunda. Vid en första anblick kan den synas helt död! Jag får sådan ro av att glida fram i det tunna snötäcket, känna kylan som biter i kinderna, lyssna på tystnaden som akompangeras av mina skridskor. Att säga att jag älskar att vara på isen är ett väldigt stort ord, men jag vågar säga det, jag kan stå för det, jag älskar att skrinna fram på isen, gärna i självvald ensamhet när den känns rätt, men också i grupp, men då är det på ett annat vis. För mig själv går nog inte att slå. *ler lite* Jag vill verkligen inte åka hem när slutet närmar sig, känns vemodigt, jag vet ju aldrig när det blir nästa gång. Om det faller mer snö blir det plogad bana och det går inte att jämföra med detta. Kanske det som gör det så "trollbindande", när jag måste "suga i mig" allt jag  bara kan, då jag inte vet när och om det blir fler gånger. En väldigt stor "närvaro" och frid är nog en bra beskrivning på vad jag känner.

Adjö!! *asg*