Starkast av allt är kärleken till min son!
Hur stark kan kärlek vara?
Det slår mig gång på gång hur stark min kärlek är till min son!
Han är en så fantastisk kille, så klok, så fin och så levande.
Visade jag mina föräldrar den stora kärlek han visar mig? Jag har svårt att tro det, men jag vet ju inte! Jag minns inte och jag hoppas och tror att han har kommit betydligt längre än jag gjort när jag var i den åldern han är nu.
Finns det något viktigare än kärleken till sitt eget barn? Allt annat går och kommer, men mitt eget barn, honom kommer jag alltid att älska över allt annat!
Funderar en del på allt jag gör och hur det formar mitt barn, hur påverkar jag honom? Hur skall jag kunna ge honom de bästa förutsättningarna i just hans liv?
Hur ska jag begränsa den skada jag orsakar honom?
Att få den fina uppgiften att vara pappa är det finaste någon givit mig, någonsinn! Tack!!
Där ute på isen..
Vad är det som gör isen så lockande?
En härlig januarimorgon, ryggan är packad med fika och humöret på topp! Det skall åkas skridskor med Friskis i Falun och jag är förväntansfull och full av härlighet i själen.
Bara en enda bil på parkeringen när jag svänger in vid Främbyudde, endast någon själ på glid på isen. dagen har inte blibit gammal ännu och hela isen ligger där inför mig.
Ett lätt och fint snöfall uppblandat med solsken som bryter genom molnbyarna. Stålen biter fint i isen och jag glider med långa och fina skär mot Rocksnäs och mina vänner på Friskis, jag vet fortfarande inte vilka som vill följa dagen till ära!
Väl framme är jag återigen näst först, de andra kommer till avsatt tid och vi blir ett litet gäng glada skrinnare som beger oss mot Storsund.
Resan är behaglig och låren känns bra, det finns gott om tryck i benen och den sista biten ökar vi farten för att ta en snabbfika på stående fot som bara karlar skulle göra.
Resan tillbaks mot Falun går betydligt snabbare och benen svider så jag lägger mig i lä bakom framförvarande rygg och faller in i rytmen. Isen är verkligen fin och vi möter fler och fler som letat sig ut på vidderna och njtningen!
När turen börjar lida mot sitt slut är jag behagligt svettig och lite trött i benen, men jag vill ju inte åka hem, jag vill stanna kvar på isen, bara fortsätta att åka, fortsätta att glida fram och känna värmen i min kropp, känna hur krafterna finns kvar och hur skridskon klappar till min häl i slutet på varje skär.
Jag längtar redan ut igen och det har inte ens hunnit mörkna!
Träningsblogg dagen till ära!
År 2011 och mina träningsplaner för detta år!
Runnskrinnet 13/2 30 km
Start kl 1100.
Vasaloppsspinning 6/3 "90 km"
Startar kl. 0700 och målgången är när segraren går i mål i Mora....Spurter utlovas så även storbildsteve.
Spinn of hope 26/3 12 tim
Startar 0700 och en cykel/ lag skall hållas rullande till 1900.
Siljan runt 4/6 70 km
Anmälde mig 16/2.
Blodomloppet 9/6 10 km Borlänge
Mörksuggejakten 10/7 70 km Rättvik
Engelbrektsturen 31/7 80 km Norberg
Cykelvasan 13/8 90 km
Anmälde mig 16/2.
VasaStafetten Dalarnas Försäkringsbolag
Finnmarksturen 27/8
Fyller på med information efter hand!
Det är drömmen som håller oss vakna!
Drömmar och längtan, glöden och lusten!
Vad är väll ett liv utan motbacke, nerförsbacke är roligt en stung och ger vila när det varit uppförs nog länge.
Men själva styrkan sitter i att jobba i en lagom uppförsbacke, gärna lite tvärare än jag först önskar.
Drömmarna håller liv i glöden och lusten, utan dessa sjunker farten sakta men säkert för att tillslut helt avta.
Hur man håller befolkningen "nöjd"!
Det var enklare förr, då behödes det bara lite brännvin!
Nu "bedövas" en hel befolkning med aktiviteter och prylar upp över öronen.
Återigen, det var enklare förr, men det gamla tricket att få befolkningen att vara nöjd verkar fungera än.
Allt färre orkar och vill bry sig om samhällets bästa, det är så mycket enklare och går så mycket fortare att sko sig själv på andras bekostnad!
Strunta i sina medmänniskor!
Det slog mig idag när jag och mamma satt vid köksbordet och tuggade på årets första lussebulle (förra årets sista).
Ser på mig själv och vad jag har blivit, min egen generation är förlorad, nu står hoppet till kommande generationer och deras ungdomliga förändringsvilja!
Det finns inget fel i att vara smart och listig, för att trygga min egen framtid, eller gör det det?
Klart det gör när det går för långt och det gör det allt för ofta, det skapar en egoism av aldrigt skådat slag, eller som Greider skrev, "det är ännu värre!"
När vi får något att förlora verkar vi bli mer rädda att just förlora, egoismen växer och djävulen vill alltid ha mer, hur verkar vara av mindre betydelse.
Hur kan det gå så enkelt och lätt att ge när man inget har?
