Allt är en del av något större!
Gång på gång missar jag det....!
För att sedan helt plötsligt se det så klart, det finns alltid något större och vidare, det verkar inte finnas några begränsningar när jag lyfter blicken och ser sammanhanget. När jag ser hur min lilla bit blir en del av något så mycket större käns det så befriande och skönt!
Som när ett stort ok släpper från mina axlar och det går lätt igen, dimmorna skingras och himlen blir blå!
Jag börjar förstå att det är väldigt viktigt för mig att förstå sammanhangen i livet, komplexiteten gör saker både enklare och svårare. Som jag varit inne på så finns det varken vitt eller svart, det vore för enkelt om det vore så, det finns bara en massa gråskalor där imellan!
Jag vill verkligen inte leva ett liv som är svart eller vit, det saknas så mycket i ett sådant liv och jag känner mig vilsen och tom.
*
Jag vill njuta av nyanserna!!
*
Jag vill känna mig upprymd och hel!!
*
Jag vill känna mig levande!!
*
Jag vill vara Johanowski och det i alla lägen!!
*
Jag trodde nog att det bara var sammanhanget till det stora jag sökte, men det är nog alla sammanhang, i smått OCH stort jag söker!
Bär jag samma tankar som hela männskligheten alltid gjort?
Med ökad ålder och erfarenhet kommer också viljan av att ta ett allt större ansvar för både mig själv, min familj och vårt samhälle!
Ansvaret känns inte längre som en börda, mer som en gåva som jag vill förvalta, utveckla och föra vidare till kommande generationer.....
När livet tar ett steg!
Det är väll just vad det gör lite då och då!
Ständigt kommer jag in i nya faser av livet och många gånger förvånas jag över att jag inte tänkt så mycket på just denna fas!
*ler*
Föräldrar som blir äldre är min nya fas och den har tagit en hel del av min tankeverksamhet nu en tid. Även fast det är det är den naturligaste sak i världen att alla blir äldre så gör det ont att se. Att se sin egen förälder bli äldre och tappa den kraft och styrka som denna bar i sina krafts dagar!
Det känns som om rollerna håller på att förskjutas från att ha varit ganska neutrala under en lång tid, genom hela mitt vuxna liv har vi båda klarat oss själva och nu blir jag mer och mer den som vill vara "förälder".
Det gör ont i mitt inre när jag ser hur kraften minskar i en människa som är min egen förälder, kanske är det min egen dödlighet jag ser och som skrämmer mig?
Kanske lika bra att vänja mig vid ett nytt sorts förhållningssätt. Det känns verkligen som jag vill göra något bra av detta och förändringar sägs ju skappa just förändringar och dessa brukar nästan alltid vara possetiva, kanske kan detta föra oss närmare varandra?
Jag hoppas det!
Med lite mer hjälp och stöd så tror och hoppas jag att en hel del av krafterna som just nu verkar bortblåsta skall komma åter och vara under många långa år igen.
Däremot så har jag växt ännu en bit i mitt liv, nu när jag sett kraftlösheten rakt in i det veka livet!
På ett sätt känner jag mig väldigt tacksam samtidigt som jag varit väldigt orolig, nu känner jag mig trygg och säker igen!
Tack livet!
Det skapas en massa frågor i mig och när jag låter dem vila kommer svaren........
